Krönika Sällan har Sirius haft en mittfältare som Niklas Busch Thor. En general som leder sina trupper. En signalspelare – och faktiskt, för att citera en tv-kommentator, lite av en svensk Andres Iniesta. Förbaskat bra helt enkelt.

Det går att rabbla upp spelare efter spelare och plita ner en fyra i betyget.

Ja, i vissa matcher, som i premiären mot Djurgården, tycker jag att Kingsley Sarfo var värd en femma, alltså för bra för allsvenskan – om man nu kan vara det.

Vid sidan av planen står Kim Bergstrand och grunnar på nästa taktiska drag. Han är tränaren som är raka motsatsen till 1970-talets Siriustränare Torsten Furukrantz, där nästan allt handlade om försvarsspelet.

I en karikatyrteckning från 1970-talets början stod tio Siriusspelare på rad framför sin egen målvakt. Motståndarna hade frispark. Siriusmuren var hur bred och kompakt som helst – alla spelare stod ju där – men det syntes en liten liten glipa.

I pratbubblan till teckningen kunde man läsa följande: För h-vete grabbar, täpp till luckan!

Ungefär så beskrevs Sirius under Furukrantz ledning.

Kim Bergstrands lag spelar en helt annan fotboll, ett spel som ibland – eller ofta – flyter lika smidigt och vackert som ett stycke av Mozart.

I gårdagens UNT förklarade min kollega Daniel Meisels varför Sirius är den bästa nykomlingen sedan 16-lagsserien infördes för nio år sedan.

Jag har inget att invända mot detta. Rent statistiskt är det säkert så. Och skrapar man lite på ytan – och tittar på spelet – så kanske det också är så.

Men när Meisels svävar iväg och skriver att Sirius aldrig varit bättre, någonsin, så blinkar varningslamporna och jag måste få invända. Jag tror nämligen att Sirius var bättre – eller i alla fall lika bra – under de allsvenska säsongerna 1969 och 1973.

Däremot råder det inget tvivel om att Sirius spelar en mycket roligare fotboll 2017 än vad de allsvenska lagen gjorde 1969, 1973 och 1974.

Jag vet att jag har berört ämnet tidigare, men en liten uppfräschning känns aktuell nu när Meisels har tagit sig vatten över huvudet. Sirius spelade jämnt med halva svenska landslaget under de allsvenska sejourerna på 60- och 70-talet – och då ska man veta att landslaget var riktigt bra. VM-slutspel både 1970 och 1974.

Det går naturligtvis inte att jämföra olika årgångar. Fotbollen har utvecklats enormt, precis som stavhopp, skridskoåkning eller vad ni vill.

Men om man ändå dristar sig till att göra en direkt jämförelse. Tänk er följande:

x 2017: Zlatan Ibrahimovic, Emil Forsberg, Albin Ekdahl och ett par landslagsspelare till spelar för Malmö FF. Skulle dagens Sirius vinna mot detta lag?

x 1973: Då såg det precis ut så. Nästan hela Sveriges landslag – VM-femman från 1974 – spelade för MFF och Åtvidaberg. Sirius, som också hade landslagsspelare, tog poäng av dessa välmeriterade lag.

Till sist: Jag vill påstå att Leif Eriksson är den bäste spelaren i Sirius någonsin. En tekniker, ett passningsgeni och samtidigt en stor målskytt både i Sirius och i landslaget. En gång utsedd till bäste spelare i den franska ligan. Kingsley Sarfo kan säkert nå den nivån, men det är en bit kvar.