Flera gånger om året diskuteras distriktets ridskolor i forumet Utveckla Ridskolan över en frukost. Ett fantastiskt forum, som borde vara större, och vara öppet för diskussion oftare. Ett forum som ger ridskolorna möjlighet till utveckling, nya idéer och framförallt nätverk. Men vad händer egentligen med ryttaren som känner sig färdig med ridskolan?
Alla ryttare känner sig inte hemma och hittar kanske inte sin plats i ”ridskoleföreningen” när lektionstiden är slut. Så, vem tar egentligen vid och fångar upp ryttarna som tappar hemmakänslan och behöver leta sig vidare, var finns forumet som utvecklar tävlingsklubbarna?
Att det är på klubben med en ansluten ridskola vi börjar vår karriär, lär oss hur alla hjälper ska ges och hur man möter en häst, det är vi nog alla överens om. Vi kan aldrig ta kronorna av de ridskolehästar som lär oss hur man rider lätt, stannar framför travbommen för att visa att vi som ryttare faktiskt behöver ha lite skänkel i anridningen och inte rör sig ur fläcken trots att den där lilla killen borstar så löst så att de kittlar under magen. Men jag tror också att vi är överens om att nästa steg är minst lika viktigt för många ryttare?
Mitt hästintresse började på Uppsala Ponnyklubb, och blev sedan befäst på Akademistallet – men när jag fick min första egna ponny så försvann spindelnätet som jag suttit fast i så länge. Min känsla av gemenskap var som bortblåst, och där fanns ingen som fångade upp mig – trots att jag fortfarande flitigt betalade in medlemsavgiften till föreningen jag var ansluten till. Det kanske var jag som inte mötte frågan tillräckligt, eller så var det kanske ridskolan som inte frågade – eller helt enkelt tävlingsklubben som inte hade resurserna för att ställa frågan?
Några år senare sitter jag nu som ordförande i en förening som jag själv varit med och lagt grunden för, en förening som strävar efter att möta upp och följa upp – men var finns vår vägledning för att kunna möta upp? Var finns forumet som är riktat till oss som inte har skötarscheman och rykttävlingar att använda som morot, hur får vi stöd att utveckla våra koncept?
Att hålla ridskolorna vid liv, och uppdaterade leder givetvis till ett ökat intresse för sporten. Det leder till att sporten blir större i landet, men även i länet. På samma sätt som vi vill få de små barnen att börja, papporna att prova på och få tillbaka den där mostern upp på hästryggen genom ridskolorna så måste vi även sträva efter att behålla tävlingsryttarna i distriktet. För att behålla dem så behöver även tävlingsklubbarna vara i framkant, ha vassa redskap och kunna erbjuda det som efterfrågas. Tappar vi tävlingsryttarna, då tappar vi förebilderna – och då har vi utan att vi tänkt på det även tappat riskolornas reklampelare.
Jag tror ändå någonstans att det finns lika många idésprutande styrelseledamöter, eldsjälar och initiativtagare i vårt distrikt som det finns välutbildade ridskoleponnyer – låt oss ta vara på dem allihop, utan att ta bort resurser från ridskolan. Vi är alla betalande medlemmar som vill få ut så mycket som möjligt av vårt medlemskap, oberoende av vilken typ av förening våra avgifter går till.
Med risk för att hamna på minuslistan – det läggs för lite krut på tävlingsföreningarna i vårt distrikt!