Perspektiv Mitt under långhelgerna tänkte jag påminna om hur det var på mina egna jullov under 1980- och 1990-talet.

Det var en tid när det inte fanns paddor, poddar eller digitalboxar.

Det var också en tid när det inte fanns något annat att göra förutom att idrotta – eller möjligen läsa serietidningar eller titta på någon sliten VHS-film för femtioelfte gången.

Jag var som ni kanske förstår av den tidigare i typen, som från morgon till kväll på vintrarna spelade landbandy utanför radhuset med min brorsa och kompisar i närheten – oavsett om det var snö, regn eller sol.

Det var det roligaste jag visste.

I dag när jag har passerat 30 med råge, och får betrakta mig som vuxen, ser jag inget av det här någonstans längre – och det får mig att tänka att det som har varit. Som en förlorad värld – även om jag någon enstaka gång per år ser några barn skjuta med en fotboll på en konstgräsplan nära där jag bor. Då klappar alltid mitt hjärta lite extra.

Tiderna har som sagt förändrats kraftigt sedan jag växte upp – och det handlar inte bara om medial och teknisk utveckling. Det handlar lika väl om att jag från första klass gick/cyklade till skolan varje dag – där det i dag är standard att få skjuts med bil eller åka buss.

Allt har gått framåt i en rasande takt – men det har också gjort att det har blivit krångligare att börja spela ishockey och fotboll där det i många lag i dag ses som standard att det ska vara en avlönad tränare som inte är förälder, välplanerade scheman och en större materiell standard.

Den spontanitet och glädje i idrotten (i brist på annat) som gjorde att det var det största och roligaste som fanns när jag växte upp upplever jag inte finns på samma sätt längre – även om det så klart finns undantag. Många idrotter har också problem med att rekrytera både ledare och tränare – och jag tror att den utvecklingen kommer bli svår att få stopp på.

Kanske hänger allt det här ihop? Det tror i alla fall jag.

Då, när jag var liten var inte spontanidrotten något som de vuxna uppmuntrade. Jag minns till exempel hur vår granne Arne (då urtypen av en sur gubbe i 65-årsåldern) slentrian körde fram sin bil framför sitt hus så att vi inte kunde spela landbandy utanför.

Mina föräldrar var inte heller särskilt engagerade utan vi tillverkade våra egna mål med plankor från en container och använde ett gammalt hönsnät som målmaskor.

Till skillnad från då så ses spontanidrott i dag som något positivt och kallas i många sammanhang för CSR (Corporate social responsibility), vilket företag och föreningar tjänar pengar på.

Tiderna har som sagt förändrats – och jag tror aldrig det kommer att bli som förr.