Kvällssolen lyser som starkast när vi träffar paret Wåhlstedt i sin villa i Fanna. De öppnar dörren, ombytta och klara.

Inte för intervju alltså. För ett träningspass på kvällskvisten.

– Det har varit ganska intensivt fram till nu. Två veckor innan det är dags för start får man lätta upp lite, säger Jonas.

Artikelbild

| Paret går den 2 juni in i sina respektive tredje Stockholm Marathon.

– Vi har kört något långpass, 20-30 kilometer, varje helg fram till den 20 maj ungefär, säger Anna, som också berättar att man har en del form bevarad sedan vintern.

– Under vintern blir det mycket skidåkning och vi har kört Vasaloppet. Man får med sig väldigt mycket därifrån, främst de långa distanserna.

– Det känns bra. Hittills har vi varit skade- och sjukdomsfria också, sammanfattar Jonas och knackar vidskepligt tre gånger i träbordet vi sitter vid.

Stockholm Marathon den 2 juni blir parets tredje i ordningen. Men de har även tagit sig an New York Marathon, så det blir det fjärde totalt sett.

Artikelbild

| "Det är alltid skönt att ha ett mål med sin träning", säger Jonas om varför han fastnad för marathon.

– Jag började med träningen ordentligt när vår son Arvid, som är sex år nu, var liten. Jag tyckte hela tiden att träningen blev roligare och roligare, så jag ökade och till slut stod man och skulle ta sig an stora klassikern (Vasaloppet, Lidingöloppet, Vätternrundan och Vansbrosimmet). Men det är främst löpningen som alltid varit ett intresse, berättar Anna.

– Jag började lite senare, men fastnade väldigt snabbt. För mig är det framför allt på grund av att det är så enkelt – man behöver bara lite träningskläder och ett par skor och det kan man alltid ha med sig. Det krävs inte så mycket planering runt det, fortsätter Jonas.

Artikelbild

| "Främst löpningen har alltid varit ett stort intresse", berättar Anna.

Vad är tjusningen just med Marathon?

– På något sätt tänker man alltid efter att man genomfört det att ”det här var nog sista gången”, men sen går det några timmar så är man nästan sugen igen. Sedan är det alltid skönt att ha ett mål med sin träning tycker jag. Löpningen är ett bra sätt att komma ut och man får mycket tankar, idéer och lite ledig tid.

– För mig är det lite distansen i sig själv som är tjusningen, att man får pressa sig och känna känslan av att man faktiskt klarar av det. Sen har man ju stämningen som är helt fantastisk, med så mycket folk runt omkring, menar Anna.

Anna och Jonas har tre barn tillsammans, så det är mycket action runt omkring löpningen. Men man lyckas att få ihop pusslandet, trots allt.

– Vi springer egentligen bara tillsammans under långpassen. I övrigt kör vi var för sig. Det passar ofta utmärkt att kombinera det med att hämta något av barnen vid någon aktivitet eller liknande, säger Anna.

De båda har lite olika angreppssätt när det gäller träningen. Jonas föredrar att springa ensam, medan Anna inte har något emot att träna i grupp.

– Oftast är disciplinen inga problem. Det gäller bara att komma över den där gränsen, att man tycker att träningen är roligare än att sätta sig i soffan. Det finns en gräns där i början som man måste ta sig över, liksom att springer man inte så blir det nästan lite abstinens. Sen har jag varit med i en löpargrupp inom EAI, vilket har varit fantastiskt bra.

– Jag springer mestadels ensam. Disciplinen är oftast inget problem, för själva målet blir inte särskilt roligt om man inte har förberett sig. Man är ju trots allt lite tävlingsmänniska och vill förbättra sig, menar Jonas.

På tal om tävlingsmänniskor. Alla löpare har olika inställning och förutsättningar när de tar sig an ett Marathon. En del vill bara ta sig igenom, medan andra hela tiden vill slå en speciell tid, komma under någon slags drömgräns.

– Jag har verkligen ruggig respekt för distansen, efter drygt tre mil tappar man nästan tron på att det ska gå vägen, men sen gör det alltid det. Men jag satsar på att få en tid mellan 3.40 och 3.45 någonstans, säger Jonas.

– Jag sprang New York på ungefär fyra timmar, så runt eller kanske till och med under det vore roligt om man klarade igen, fortsätter Anna.

Vilka omständigheter hoppas ni på?

– 15 grader, molnigt och vindstilla vore skönt, skrattar Jonas.

– Ja, är det såhär varmt som de är just nu så är det otroligt jobbigt, instämmer Anna.

Ja, Anna och Jonas har som sagt var inga problem med att kombinera jobb, familj och träning. De tycks hela tiden hitta lösningar på det mesta i vardagen.

Sedan hjälper det ju såklart till när man har barn som styr upp saker och ting.

Det bevisas när sonen Arvid avbryter intervjun och berättar att ”farmor ringde och jag ska vara där när ni springer”.