Bälinges träningspass blev en världsnyhet.

Hela världens pressuppbåd undrade om detta verkligen var sant. Telefonen ringde oavbrutet hos Bälinges sektionsordförande Conny Sjöberg.

"Goddag, det här är från BBC World News i London. Är det riktigt att ni har ett lag med två spelare från Nordkorea och tre spelare från USA?"

Artikelbild

| Gläjde. Det var mycket skratt när Kiong Ae Kim och Un Sim Ri kom till Uppsala och drog på sig matchtröjorna för första gången.

Jodå, allt detta stämde.

Sedan tog det ordentlig snurr. Nyhetsbyråer från hela världen ville veta mer. Både Rapport och Aktuellt gjorde tv-inslag. Bälinge och Uppsala sattes på karten på ett sätt så få trodde var möjligt.

Nordkoreanska och amerikanska spelare i samma lag – i Sverige. I Bälinge. Det var idrott blandat med storpolitik.

Allt kändes otänkbart då och förmodligen lika otänkbart i dag. Men den där dagen i april 2005 sprang 26-åriga Un Sim Ri och 21-åriga Kiong Ae Kim in på Lötens fotbollsplan tillsammans med bland andra tre amerikanskor.

Artikelbild

En som minns allt tydligt är dåvarande Bälingetränaren Magnus Wikman.

– Jag var med på Arlanda när vi hämtade dem. Personal från den nordkoreanska ambassaden var där, säger han.

Magnus Wikman var huvudtränare för Bälinge, som åkt ur allsvenskan året innan och som satsade på att ta sig tillbaka så snabbt som möjligt, vilket man också gjrode i överlägsen stil.

Vid sin sida hade Wikman den rutinerade tränaren Per Hansson.

Men det fanns en tränare till ... Li Chung Gil.

– De här tjejerna hade en tränare med sig, eller ska vi säga politruk? Han var med under hela säsongen och han kunde fotboll, det var helt klart. Han kunde inte tala engelska, men han hade en jäkla förmåga att förstå allt ändå, säger Hansson.

Inför det första träningspasset i Uppsala behövde de nyanlända spelarna – och förstås tränaren – testa fotbollsskor. Det blev ett besök på Stadium i Uppsala.

– De bara baxnade när de kom in i lokalen, säger Conny Sjöberg om den unika situationen.

Även Magnus Wikman var med i sportbutiken när det skulle provas skor. Men det var ingen vanlig skoprovning. Här skulle det gå rätt till – rätt på nordkoreanskt sätt.

Den yngste spelaren, Kiong Ae Kim, skulle ha de billigaste skorna, den äldste spelaren, Un Sim Ri, de näst dyraste och så – förstås – de dyraste skorna till tränaren Li Chung Gil.

Det fanns dock ett stort problem: Det fanns inte rätt storlek till tränaren. Att byta till de billigare skorna, med rätt storlek, var absolut inte aktuellt.

– Han tog ett par med två nummer för stor storlek, säger Magnus Wikman.

Hierarkin var så viktig att storleken på skorna inte spelade någon roll. Huvudsaken var att just hans skor var dyrast.

– Skon flög iväg när han sköt på träningarna, säger Wikman med ett skratt.

Några divalater var det dock inte tal om från de asiatiska gästerna. Tvärtom.

– De hälsade alltid artigt – och bockade och bugade för allt.

Vid ett tillfälle ville Wikman att Li Chung Gil skulle leda hela träningspasset. Via en tolk berättade han om sin idé. Men Chung Gil vägrade. Han såg Magnus Wikman som chef, och att ställa sig ovanför honom var otänkbart.

– Men till slut så fick jag honom att leda en träning, och han var duktig.

Kommunikationen mellan de svenska (och amerikanska) spelarna/ledarna och de nordkoreanska spelarna var inte helt enkel. En tolk var nödvändigt. Bälinge hittade en kvinna i Björklinge – från Sydkorea ursprungligen.

Här hade vi alltså ett svenskt fotbollslag från Uppsala med spelare från Nordkorea och USA och med en sydkoreansk tolk.

Relationen mellan amerikanskorna och nordkoreanskorna var helt okej enligt Per Hansson och Magnus Wikman.

Sportsligt så tillförde både Un Sim Ri och Kiong Ae Kim en hel del.

Framförallt Kiong Ae Kim gjorde intryck. Hon blev senare seniorlandslagsspelare och Perra Hansson träffade henne under ett VM i Kina.

Det blev bara en säsong i Bälinge för tjejerna, och när de skulle lämna Uppsala på hösten 2005 höll Magnus Wikman ett kort tal – på koreanska!

– Nja, tal och tal ... Jag hade lärt mig lite fotbollstermer och bjöd hem dem några gånger, men något tal var det inte. Och fråga mig inte vad jag sade, det kommer jag inte ihåg, säger Wikman och skrattar.

Hur var allt detta möjligt frågar sig vän av ordning. Fotbollsspelare från det slutna Nordkorea som kommer till Sverige för att spela i ett klubblag från Uppsala som dessutom spelar i andradivisionen.

Det går ju inte att lyfta telefonluren och ringa till Nordkorea för att fråga om någon spelare har lust att komma hit för att lira boll.

Så här gick det till – och vi håller oss till den korta versionen:

I Örebro arbetade en man på en pr-byrå. Mannens son jobbade på Utrikesdepartementet (UD) och var stationerad på Sveriges ambassad i Pyongyang i Nordkorea. Pappan, som var fotbollsintresserad, hälsade på sonen i Pyongyang.

Med sonens hjälp knöts det kontakter.

Hemma i Sverige började pappan kolla runt bland fotbollsklubbarna. Skulle någon vara intresserad av ett par spelare från Nordkorea. Men intresset var svalt.

– Men så tog han kontakt med mig och vi var intresserade, säger Sjöberg.

Till saken hör att Sjöberg arbetade på läkarmissionen – en hjälporganisation – som hade gjort hjälpinsatser i bland annat Nordkorea.

Conny Sjöberg fick sedan hjälp av en kvinna på den svenska ambassaden i Pyongyang. Hon hade själv spelat fotboll på relativt hög nivå, och snart var den kanske märkligaste "övergången" i svensk fotbollshistoria ett faktum.