Uppsala Baskets lagmaskin som inledde ­säsongen lovande med tre segrar på fyra ­matcher står helt still, och den verkar inte vilja rulla igen.

Utan amerikansk influens är de just nu ett lag tjockt av frågor i väntan på svaren om de verkligen håller med helsvensk trupp. Satsningen i sig är värd att gå hem men just nu saknas ­brinnande ögon för att de överhuvudtaget ska tro på det här själva.

Att leda med tio poäng inför sista perioden som i bortamatchen mot Malbas i fredags och tappa in 10–0 på fem minuter, är ett tecken på att de inte tror på det här tillräckligt mycket.

Hur ska då publik och fans göra det? Det ena hänger förstås ihop med det andra, men A har alltid kommit före B i alfabetet.

Uppsala Basket är på många sätt i en identitetskris men jag hoppas de inte står fullständigt handfallna inför framtiden. Frågan är vad som gått snett? Det finns givetvis en hel hög med ­förklaringar – och bortförklaringar.

Min spontana känsla: Den här spelartruppen är värd en amerikan eller två för att få ett lyft och för att verkligen kunna konkurrera i basketligan på allvar. En spelare som tar över och som ser till att de andra följer.

Om inte pengarna finns vet jag inte hur Uppsala ska kunna vända trenden, mer än att de helt enkelt ser till att börja vinna.

Jag har bevakat basketen i Uppsala för UNT ­sedan 2003 och tycker mig känna igen sitsen ­laget befinner sig i. Framför allt påminner det om säsongen 2009/10. Det var den senaste ­gången klubben hade ”baksmälla” efter en succé.

2009 kom Uppsala från en makalös publiksuccé i en tuff semifinalserie mot Solna där ”TJ” Jackson och Danny Gathings tog farväl efter att ha fört klubben till semifinal för första gången på 14 år.

2009 hette det att man satsade eget med ­Anton Gaddefors, Andreas Person, Axel Nordström och Viktor Gaddefors med Fredrik Jönzén­ som ledaren och Howard Frier som ensam ­amerikan.

Det gick inte så bra, och efter endast tre segrar och nio förluster på de första tolv matcherna agerade ledningen och värvade powerforwarden Gordon Watt. Resten kanske ni kommer ihåg; Allt vände, Uppsala tog sig till semifinal på nytt, Watt blev utsedd till Årets forward och bröderna Gaddefors och Andreas Person hittade en väg utomlands.

Krävs det något liknande i år? En värvning av en ledare utifrån? Och om så görs: Har Uppsala lyckträffen att hitta rätt?

Jag vet att Uppsala Basket har en kraftigt bantad organisation och att intäkterna för att fortsätta ha en lika hög spelarbudget som de haft de ­senaste åren inte har ökat i samma takt, men hur illa är det egentligen?

Vilken annan säsong som helst hade folk ropat efter en amerikan i det här läget.

Fyrishovskollegan Storvreta innebandy var i en liknande sits förra säsongen.

Den gången vände det aldrig, blödningen stoppades inte, tankarna att det skulle ordna sig regerade och klubben gick från SM-final till ­missat slutspel. För att efter säsongen agera, städa, stöka runt och återta en topplacering till nästkommande säsong.

Hur länge vågar Uppsala Basket hoppas på att en vändning kommer?