Hanna Larsson, tävlandes för Heby. En tjej som alltid har haft mål med sin ridning, men som innan kurvan tog fart upp hade en enorm tröskel att ta sig över. För en tid sedan befann hon sig på Strömsholm, och var en del av Hebys lag när zon nord gjorde upp i den första omgången av Folksam Ponnyallsvenska, Elitserien.
Heby vann omgången, alla fyra ekipage i laget var felfria i både grundomgång och i omhoppningen – inklusive Hanna Larsson, vars kurva har tagit fart, och då med en enorm hastighet. För mig var det för några år sedan inte självklart att se Hanna i ett elitlag inom hoppning, hon hade viljan och var duktig men slogs mot svårigheter på tidigare ponnyer. Hon tävlade dressyr med fina resultat för att ponnyn hade andra åsikter om hoppning än vad hon hade och det var nog inte alla utifrån som var säkra på att hon skulle ta upp hoppningen igen. Hade hennes utveckling sett annorlunda ut hade hon kunnat ge upp, men hon fortsatte och jag tror att hon under vägen till sin nuvarande pik har kunnat bocka av många av sina delmål. Allt handlar alltså inte om bra resultat hela vägen fram, utan ibland kanske om de resultat som uteblir, en väg som är krokigare än vad du väntat dig, men som sedan trots detta ger utslag på rätt ställen.
Utveckling är ett bra ord.
Ett ord som finns med så fort vi pratar om sport, av alla dess slag. Under mina tidigare engagemang inom ridsporten har jag haft äran att arbeta tätt vid sidan om juniorer som tävlar ponny, ekipage som vet vad utveckling handlar om, ekipage just som Hanna.
Många gånger tror jag att vi ”äldre” ryttare glömmer bort vad utveckling egentligen är, det handlar inte alla gånger om resultat. Ibland handlar utveckling om resultat som inte infinner sig, träningar som går mindre bra och om känslor – den sortens utveckling syns tydligare hos juniorerna. Som vuxen ryttare har du lärt dig att du inte ska kasta ditt ridspö i marken när du skrittar ut från banan efter ett mindre bra resultat, du har förstått att alla träningar är bra träningar även om det inte går som planerat och att resultat går att förändra. Men allt för ofta hamnar fokus på våra resultat i utvecklingen, då krånglar vi till det - vi stirrar oss blinda på våra resultat.
Min roll bland juniorerna var under många år att stötta dem till fina resultat, men även att styra deras bubblande känslor när deras plan inte gått i lås, torka tårar som aldrig slutade rinna och att ge ponnyn en klapp på halsen trots att denna lilla skäck sprang rakt ut från banan.
När vi sedan ser dessa små ponnyryttare som nu är tuffa ryttare, på högre höjder och med stora mål ute på tävling eller ser deras uppdateringar på sociala medier, flera år senare så kan vi se deras utveckling, kanske inte alltid samma utveckling som de själva ser, men en utveckling.