Oro på börsen gör oss alla oroliga. Det är helt naturligt eftersom så stor del av vår ekonomiska trygghet (fondsparande, pensioner) är kopplad till börsens utveckling. De senaste dagarnas börsfall i Kina som fortplantat sig över världen skapar hål i denna trygghet. Inte heller blir man lugnad av uppmaningar om att sitta still, att inga pengar är förlorade förrän man säljer. Hålen finns där och vi undrar förstås: var ska det sluta?
Förklaringarna till det pågående raset finns. Kinas ekonomi har bromsat in och omställningen till en modern marknadsekonomi går trögt. Siffrorna ser sämre ut, men är inte på något sätt akuta. Börsrörelserna nu, som började på Shanghaibörsen redan på försommaren, kan ses som en korrigering efter nästan ett års remarkabel uppgång. I så fall är det en sund reaktion.
Men man vet inte. Grundproblemet är att alla beslut ligger i händerna på sju män i ett slutet rum, Kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott i Peking. Regeringen agerade i juni och åter på tisdagen för att hejda börsfallet. Men bristen på information är total och detta skapar osäkerhet. Och är det något som den finansiella sektorn och alla börser avskyr så är det osäkerhet.
Det är förståeligt att svenskar satsar på börsen. Värdet på de 30 största bolagens aktier på Stockholmsbörsen har nästan 20-faldigats sedan 1990, men svenskt börssparande ställer också krav på starka nerver. Några normala börsår, en uppgång på 5-10 procent, finns knappast alls. Rena ras på 30-40 procent är vanligare (1990, 2002, 2008) och ren börsyra ännu vanligare, allra mest steg aktierna under it-boomen 1999 (med 70 procent).
En förklaring till svenskars vurm för börsen kan vara att det traditionellt varit svårt att bli rik på arbete. Under 1980-talet skulle man ”med på tåget” och placera sina pengar i aktier. Allemansfonderna, ett förmånligt sparande som fanns 1984-1998, gjorde alla till aktieägare och börsen till allas angelägenhet. Med tiden har det också kommit att saknas alternativa sparformer då räntan sjunkit till botten.
På tisdagen steg börskurserna något igen och kanske är faran över för den här gången. Men det kommer nya börsfall och ny oro. Oron för pensionerna är något överdriven då tillväxten i svensk ekonomi och pensionsåldern är viktigare faktorer än börskurserna. Men oron för besparingarna, fonderna som ska dryga ut pensionen eller ge barnen ett startkapital, den är högst reell.
Räntan lär inte stiga ännu på några år, men politikerna kan göra sitt för att stimulera sparande med låg risk. Sedan Annie Lööf blev partiledare har Centerpartiet varit aktivt med ett knippe förslag om sparstimulanser. Det vore bra med en seriös debatt om detta i riksdagen, för att göra oss mindre sårbara och inte minst för att minska de psykiska skadeverkningarna när börsen rasar nästa gång.