Det var nog det enda de kunde göra. Posten som ordförande i EU-kommissionen Àr central för unionens framtid och flera aktörer har bundit sig sÄ hÄrt att en lösning i samförstÄnd Àr mycket svÄr att Ästadkomma. Möjligen kan ÀndÄ ett förslag vÀntas i slutet i juni. Möjligen tar det Ànnu lÀngre tid.
De fyra som möttes hör till olika politiska familjer â Reinfeldts och Merkels partier ingĂ„r i den konservativa och kristdemokratiska gruppen EPP i Europaparlamentet, Camerons konservativa har bildat en egen mer EU-kritisk grupp och NederlĂ€ndernas premiĂ€rminister Mark Rutte tillhör det liberala partiet VVD.
Merkel och Rutte Àr för euron medan Sverige och Storbritannien stÄr utanför. Cameron har krÀvt att EU-fördragen förhandlas om och har lovat folkomröstning om resultatet. De tre övriga vill ha Storbritannien kvar i EU, men vill inte att Cameron ska fÄ diktera villkoren för hur unionen ska fungera.
Cameron har mer eller mindre kapitulerat för den retorik om âvĂ€lfĂ€rdsturismâ som i strid mot alla fakta marknadsförs av isolationisterna i UKIP, medan Reinfeldt till sin heder vĂ€grar att uttala sig i sĂ„dana termer. Det Ă€r naturligtvis inte lĂ€tt att under sĂ„dana förutsĂ€ttningar enas om en hĂ„llning som syftar till att utveckla öppenheten inom EU för att förbĂ€ttra sysselsĂ€ttning och tillvĂ€xt. Cameron krĂ€ver dessutom att den starkt federalistiske kristdemokraten Jean-Claude Juncker inte pĂ„ nĂ„gra villkor kommer i frĂ„ga som EU-kommissionens ordförande.
Merkel hÄller fast vid Juncker, som har stöd av EPP-gruppen vilken ocksÄ Àr Europaparlamentets största. FrÄn olika hÄll heter det ocksÄ att det vore ett svek mot vÀljarna och demokratin att inte lÄta Juncker bli kommissionens ordförande.
Men hÀr haltar resonemanget betÀnkligt. EU-kommissionen Àr inte ett politiskt organ i ordets normala mening. Dess ordförande Àr inte en europeisk president eller premiÀrminister och ska föreslÄs av de 28 medlemslÀndernas stats- och regeringschefer med beaktande av en rad faktorer. En av dessa, men bara en, ska vara resultatet av valet till Europaparlamentet.
ĂndĂ„ har parlamentets olika partigrupper nominerat egna kandidater. Dessa mĂ„ vara förtrĂ€ffliga var och en pĂ„ sitt sĂ€tt och Ă€r kanske ocksĂ„ vĂ€l kĂ€nda i sina hemlĂ€nder. Men ingen kan rimligen pĂ„stĂ„ att nĂ„gon av dem har vunnit ett europeiskt val. Den som vill kan önska sig en ordning dĂ€r kommissionen förvandlas till en europeisk regering vars sammansĂ€ttning avgörs av majoriteten i Europaparlamentet, men vi Ă€r verkligen inte dĂ€r nu. Att insistera pĂ„ Juncker som kommissionsordförande med hĂ€nvisning till att han nominerats av den största partigruppen Ă€r inte rimligt. Fler kandidater mĂ„ste vara tĂ€nkbara och fler faktorer Ă€n partibakgrund mĂ„ste fĂ„ spela in.