”Det kom en ogift gravid kvinna till Uppsala från Småland i december 1948. Barnet var oäkting, och på den tiden åkte man då hemifrån och födde. Flickan som fick namnet Birgit lämnades på Gillbergska barnhemmet i Uppsala som nyfödd och där var hon nästan ett år innan hon kom till min familj i Rasbokil. Jag, som var sex år då och min fyra år äldre bror fick en ettårig lillasyster.
Hon var hos oss i fem år, men vi fick inte adoptera henne. Mamman skulle nämligen ha tillbaka henne. Den dagen Birgit skulle hämtas tillbaka till barnhemmet för att mamman skulle ha henne igen, den dagen var hemsk. En svartklädd kvinna och två svartklädda män kom i en stor svart volvodroska. Alla grät; mamma och pappa och jag och brorsan. Och Birgit låg på golvet och skrek. Det var ruggigt.
När Birgits mamma hämtat henne åkte de ner till Småland. Där tar spåren delvis slut. I familjen pratade vi aldrig om Birgit, tanken var väl att det var bäst. Men jag glömde henne inte utan undrade ofta vad som hände med henne. Jag började söka efter henne, jag var på arkivet i Uppsala och fick personnumret, men fyra sista siffrorna var fel. Det var riktigt dålig journalföring på den tiden. Jag började forska på allvar 1983. Jag ringde runt till alla i Småland som hette Josefsson, för det hade jag fått reda på att hon hetat i efternamn. Till slut kom jag till en 94-årig moster till Birgit, som visste att hon hamnat i Malmö. Mamman klarade inte av henne, så hon kom till ett nytt barnhem och blev sedan adopterad av en familj i Limhamn i Skåne. Där växte hon upp i en bra och välbärgad familj.
Så då började jag söka i arkiven i Malmö, det var för ett år sedan. Jag bor själv utanför Malmö och det visade sig att jag och Birgit under en tid bott 700 meter ifrån varandra. Jag fick reda på att hon gift sig och flyttat till Danmark. Danmark har tyvärr sämre sökmöjligheter än vi har, så jag satte ut en annons på Blocket här i Sverige och sökte efter skol- och lekkamrater till Birgit. Då var det en som hörde av sig och som visste vad Birgit nu hette som gift, och sedan hittade jag hennes telefonnummer i danska telefonkatalogen.
Jag ringde henne och vi pratade. Hon mindes litegrann och när vi träffades och jag visade foton på oss och gården och på henne kom hon ihåg mer. Numera hörs vi på telefon kanske var fjortonde dag och vi har träffats flera gånger. Det är jätteroligt. Hon är så glad att någon har saknat henne, det har hon återkommit till flera gånger. Hon känns som en syster, och hon kallar mig för storebror. Och hennes fyra barn är jätteintresserade. Det var en ganska ruggig historia, men den slutade ju bra.”