Publ:
13 apr 2010 00:00
Uppdaterad
På den svenska arbetsmarknaden finns ingen motsvarande instans. Svenska elektrikerförbundet (SEF) har bråkat med sina arbetsgivare under hela 2000-talet. Medlarna står maktlösa. Den tredje part som drabbas är elektrikerna, elföretagen och viktiga samhällsfunktioner.
I april 2004 satte sig installatörsorganisationens (EIO:s) och SEF:s förhandlingschefer Åsa Kjellberg Kahn och Ronny Wenngren vid bordet för att försöka få till ett nytt avtal. Det skar sig direkt, så som det gjort 2001 och 2003. Under två månader visade sedan SEF sin vanliga provkarta på konfliktvarsel: att välja ut företag man i allmänhet ogillar, företag med personer från EIO:s styrelse och företag som håller på med byggen av riksintresse.
EIO:s taktik är att säga nej till allt eftersom motparten antas vara ute för att orsaka så mycket skada som möjligt.
Tre år senare, våren 2007, fick industrin och flertalet branscher 10,2 procents löneökning på tre år. SEF sade blankt nej och tog ut 29 till synes slumpvis utvalda småföretag samt LKAB i en dryg veckas strejk. Resultat i lönekuvertet: 10,2 procent.
Årets avtalsrörelse inleddes med rubriker som "Vill de ha strejk så får de väl det" och "När kan vi börja strejka?" på SEF:s hemsida i januari. Ett "olyckligt sätt att inleda förhandlingarna", ansåg Åsa Kjellberg Kahn. Senare under förhandlingarna anklagade hon SEF för brott mot de mänskliga rättigheterna. Ronny Wenngren har bland annat ägnat sig åt angrepp på "direktörer" i energisektorn.
På torsdag utlöser SEF ett varsel mot energiföretagen i organisationen EFA. Förbundet vill ha ut 50 procent mer än nivån i industriavtalet. Två EIO-företag i Falun har också varslats om strejk från och med fredag, som en sympatiåtgärd.
Då återstår bara frågan om hur många små elföretag som hamnar på fallrepet denna gång? Hur många elektriker ska förlora sina jobb?
Om det handlar om kulturen i två organisationer eller om två personer som helt enkelt inte tål varandra må vara osagt. Men något måste göras. Och rimligen borde man börja med att titta i förhandlingsledningen.
Av: Johan Rudström, ledarskribent