Förra året firade Phontrattarne 55 år sedan grundandet. I år var det dags för ett annat jubileum. På dagen exakt 40 år sedan deras första Grand Show hade årets upplaga premiär på Reginateatern. Temat denna gång var ordet ”burlesk” och olika betydelser av ordet. Ett stort rött sammetshjärta mot en svart fond intill gruppens logga med den tecknade kvinnliga saxofonisten utgjorde den passande inramningen på dekoren bakom orkestern.

Phontrattarnes storhet ligger i deras förmåga att blanda imponerande musikalitet och koreografi med absurd studentspexhumor. Den sjutton personer starka orkestern är en upplevelse i sig, med sina färgstarka och ofta oväntade tolkningar av såväl välkända Broadway-kompositioner och gamla jazzstandards som Povel Ramel och Miss Li. Särskilt soloinsatserna av Phontrattarnes blåssektion gav låtarna fräschör och särprägel.

En Grand Show av Phontrattarne rymmer mycket fart och fläkt, glitter och glamour och otaliga klädbyten. Publiken fick bland annat se dem utklädda till kokosnötsträd, purjolökar, husvagnsägande semesterfirare, tv-tittande stenåldersmänniskor och middagstalande kassettbandspelare. Ett av kvällens mest minnesvärda inslag var Låten som började om igen, deras tolkning av Irving Berlins Doin’ what comes natur’lly.

En gammaldags vevgrammofon bars in på scenen och sångarna och dansarna hade klädsel som förde tankarna till mellankrigstiden. När grammofonen sackade spelade orkestern långsammare och när den vevades upp igen ökade dem snabbt tempot mot staccato.

Showens svaghet var själva temat för kvällen, ordet ”burlesk”. Som de själva påpekade går det att tolka på många sätt, och det medförde att sångnumren i föreställningen kändes som fristående delar snarare än en organisk helhet. Phontrattarnes talang och kreativitet är odiskutabel, och årets Grand Show höll hög underhållningsnivå, men till nästa år får Phontrattarne gärna höja sin egen ribba i detta avseende och hitta ett mer konkret tema att bygga en föreställning runt.