Publ:
14 apr 2010 05:54
Uppdaterad
Bakom hennes nyväckta partiengagemang finns inget politiskt förflutet.
- Jag är helt ren. Förr har jag tyckt att det bara är tråkigt med politik, säger Kristina Eriksson.
Under Landsbygdsdemokraternas födelseprocess var det maken Sven som stod på scenen, engagerade sig i interimsstyrelsen och hjälpte till att samla in de namn som behövdes för partiregistrering. När partiarbetet övergår till skarpt läge och med stadigt sikte på riksdagsmandat är det hustrun som träder fram. Oväntat eller planerat får vara osagt. Sant är att Kristina Eriksson säger:
- Man kan inte bara sitta hemma i stugorna och säga usch vad det avvecklas på landsbygden.
Hon bedömdes vara den i familjen som hade mest krafter för partiarbete, så därför föll valet på henne när Uppland skulle ha representation i partistyrelsen, vid sidan om andra kärnområden som norra delarna av Värmland och Örebro län samt Halland och Västra Götaland.
Det är också sant att Kristina Eriksson flera gånger under en premiärintervju som vice partiordförande säger:
- Man ska aldrig säga aldrig.
Svaret kommer på frågan om hon får en plats på riksdagslistan, med tillägget:
- Som det ser ut i dag hamnar jag nog där.
Samma kommentar fäller hon om möjligheten till eget företagande, för att hålla liv i landsbygden och som möjligt alternativ till kommande anställning för att bryta mångårig långtidssjukskrivning.
Samma "aldrig säga aldrig" hörs i svaret på frågan om partiet även satsar på kommande EU-val, med möjlighet att träda in i ett forum med gott om idéer och pengar till landsbygdsutveckling.
- Vem vet. Men det har vi inte pratat om än, säger hon.
Inte heller om ett engagemang i kommunalpolitiken.
- Så småningom. Vi har inte hunnit, men lokala grupper ska ploppa upp.
Klart är däremot att landsbygden står i centrum, för partiet under fältropet "utan landsbygden stannar Sverige", och för Kristina Eriksson.
- Det måste bli värt att flytta ut på landet, säger hon och talar om att bevara skolor, erbjuda jobbmöjligheter och utveckla infrastrukturen.
Med flera egna barn har hon goda erfarenheter av vad en mindre byskola innebär för kunskapsutveckling och kontakter elev-lärare.
Vad infrastruktur beträffar är lärdomarna från Kärven däremot mindre goda. Visserligen har en busstur börjat gå mellan Konradslund och Lövstabruk, men vid Kärven finns ingen hållplats så ingen får kliva på eller av.
- Några gamla pinnar kunde vi väl i alla fall få, säger hon, närmast med adress till kommunen.
Internetförbindelsen från gården har däremot blivit hygglig, med hjälp av icenet och närmast väntar stormöte via Skypetelefoni med partistyrelsen. Det brådskar att spika namnen till riksdagslistan, som måste vara inlämnade senast på torsdag.