Laddar...

Jag gråter som en riktig karl

KRÖNIKA. Jag är aldrig så mycket man som när jag gråter. Och inte på något metrosexuellt manslägervis, utan bokstavligt, mitt i dikotomin, strukturen och könsmaktsordningen.
Det är ett beklagligt faktum. I övrigt anstränger jag mig för att leva ett jämställt liv. Jag avskyr biologister, famnar den manliga skulden, och försöker ta mitt ansvar. Män är djur, precis som kvinnor. Men män är djur med en större kollektiv skuld för all skit som finns i samhället och bör i mån av möjlighet antingen bekämpa den snedvridna maktbalansen eller acceptera sin roll som förtryckande.

Allt detta inser jag. Men ändå gråter jag som en riktig karl. Ljudlösa tårar rinner ned för ett uttryckslöst ansikte. Inte ett spår av hulkande eller högljudda snyftningar. Det kan göra ont, men konvulsionen är fången i bröstkorgen och kommer inte ut. Jag är helt maktlös, som en besegrad amiral, och de tysta dropparna trillar liksom bara av en händelse. Munnen låses i en lite högdragen och oberörd min. Jag vet, jag har tagit bilder och studerat fenomenet. Det ger ett mycket löjligt intryck, som om jag intellektuellt sett försökte förneka tårarna eller möjligen precis hade förlorat en viktig match i bordshockey och gjorde mitt yttersta för att inte förlora ansiktet ännu mer. Nej, jag gråter inte, det är bara mina ögon som svettas.

Lyckligtvis gråter jag mycket sällan, vilket naturligtvis går hand i hand med mitt manliga sätt att gråta. Och då är jag ändå en blödig typ. Förutom vid de givna tillfällena av sorg och katastrof, då samhället mer eller mindre kräver tårfall, finns det egentligen bara två utlösande faktorer som regelmässigt sätter igång kranarna.
Den ena utlösaren kunde välvilligt sammanfattas som ?folklig resning?, och handlar mest om nyhetssändningar där lyckliga människor dansar på ­stora torg efter att ha uttryckt missnöje med, och i bästa fall störtat, en ond despot. Här passar tårarna, och om jag ska vara helt ärlig har det aldrig stört mig särskilt mycket, snarare tvärtom. Men om jag ska vara ännu ärligare har jag på sistone börjat inse att det kanske inte handlar om så mycket om plågade medborgares manifestationer som det handlar om mycket folk på en liten yta som gemensamt tycker någonting. Jag fruktar att effekten av jublande människor som trängs i fontäner efter en fotbollsfinal är ungefär likadan. Mer enkelhet än ädelmod från min sida, alltså. Dessbättre ser jag aldrig på sport, så jag slipper få min misstanke bekräftad.

Den andra utlösande faktorn är en smula mer generande. Det har visat sig att jag sent på kvällarna, gärna lite salongsberusad, har en tendens att fälla en tår när jag hör John Lennons låt God, alltså den där han smäktande sjunger att han minsann inte tror på någonting, inte på Buddha och inte på Jesus, Dylan, Beatles eller någonting. Bara på sig själv, och möjligen lite på Yoko, kanske för att de har delad ekonomi. Balladen kunde vara ett nyliberalt anthem som fick borden att skaka på en Timbro-sexa. Det är beklämmande.
I övrigt är jag inte särskilt förtjust i John Lennon. Men han är en gammal idol och antagligen finns det en psykoanalytisk förklaring någonstans i jämnhöjd med de första cigaretterna. Den givna följden är hursomhelst att jag i hög utsträckning försöker undvika God under sena kvällar. Det är det enda raka, åtminstone så länge jag inte är djärv nog att förvandla min beklämmande sits till ett magnifikt partytrick.
Av: Sebastian Johans


tierp arena
Nina Lagh, landstingsråd, (M) tog första skoptaget. Bild: Nina Leijonhufvud
Foto: Nina LeijonhufvudNina Lagh, landstingsråd, (M) tog första skoptaget.

Första spadtaget för Ackisbygge

krisen i ukraina

Sharon Lockhart sätter barnen i centrum. Fotografiet föreställer två blinda, läsande flickor.  Bild: Sharon Lockhart
Foto: Sharon Lockhart Sharon Lockhart sätter barnen i centrum. Fotografiet föreställer två blinda, läsande flickor.

Låt barnen komma till mig

Tror du att Patrik Nilsson spelar i Sirius nästa säsong?
Årsmöte på konserthuset, ukk, styrelse, Linda Bovin vd konserthuset och Jan-Erik Vikström, styrelseledamot i UKK AB står och talar. Musikens hus vänners årsmöte. Bild: Michaela Hasanovic
Foto: Michaela HasanovicLinda Bovin, vd konserthuset, och Jan-Erik Vikström, styrelseledamot i UKK AB.

Billigare men inte färre konserter

TIPSA oss

Epost: 72018@unt.se
Sms/mms: 72 018
Tel UNT:s växel: 018-478 00 00
Webbredaktionen: 018-478 14 35

>>Fler telefonnummer

FACEBOOK.COM/LANS.LEGUE
"Dags igen, vänner! Vi har väldigt fancy biljetter till Uppsala basket-Södertälje på fredag. Vi snackar Semifinal. Vi snackar Fyrishov. Vi snackar folkfest och vi snackar VIP-platser! Någon??."


TAGGA DIN BILD #UNTCITY!


 


 

Seriebloggen

Svart humor på vit bakgrund. Se fler på Isabelle Söders blogg »


 


 
 
 

Charter
LMS
Hotel