Publicerad: 2010-04-24 12:03, senaste uppdaterad: 2010-07-12 10:07
- Landstinget har inte tagit sitt ansvar. Ingenting händer. Jag har själv försökt i många år.
Fahed Abdi driver Ulleråkers enda butik, Kronåsens Minilivs, där en minimal affär samsas med en minimal pizzeria. Han har försökt köpa mark för att bygga ut den butik han har i dag, eller ta över någon av de många landstingsfastigheter som står övergivna.
- Jag har blivit stoppad hela tiden. Det finns så mycket mark här som borde användas, men allt tar sådan tid. Det är typiskt Uppsala, säger Fahed Abdi.
-Ulleråkersområdet ligger nära city, nära Fyrisån, nära universiteten och Akademiska sjukhuset, och nära anslutningarna till E 4. Förutom detta erbjuder området en unik parkmiljö med imponerande lärkträd och tallar. Få markområden i Uppsala kan vara mer attraktiva.
För en veckan sedan byggde grupperingen Kvarteret Kajan bo i barn- och ungdomspsykiatrins tidigare lokaler, som en manifestation mot bostadsbristen i Uppsala. I sju år har det 4 500 kvadratmeter stora huset stått tomt på grund av mögel och fukt. När Kajan flög in stod elen på och lamporna lyste.
Av landstinget fick de veta att det kostar för mycket att riva, när landstinget samtidigt behöver säga upp personal.
Landstinget har fler tomma och skadade fastigheter här, bland annat områdets enda höghus, tidigare psykiatriakuten. Frågan är hur så stor del av ett så här attraktivt område kan ha lämnats att förfalla, samtidigt som bristen på mark och bostäder är stor.
Skälen är flera, som väntan på Psykiatrins hus som nu byggs, och begränsningar i tidigare detaljsplaner. Men det tyngsta skälet verkar vara ekonomin. Landstinget tjänar helt enkelt på att vänta, medan priserna stiger.
- Det blir en bättre affär. En snabb femtiolapp är sämre än en långsam hundring. Och landstinget behöver de pengarna, säger Tommy Lenberg, som nyss slutat som förvaltningsdirektör på landstingsservice.
Med de analyser han har gjort tror han på stora vinster. Priset för en byggrätt "ska gå att få upp ordentligt", och på det spatiösa Ulleråkersområdet går det att bygga mycket. Privata aktörer har visat intresse och kommunen vill föra diskussioner om utveckling, men landstinget har avböjt.
- Landstinget borde sälja till oss, så att vi kan exploatera sedan. Det hade förenklat den fortsatta utvecklingen. Men nu får vi hitta andra modeller, som vi gjort för till exempel Kungsängen, säger Carl-Johan Engström, planeringschef på Uppsala kommun.
Samtidigt förstår han att landstinget ser en möjlighet att göra en bra affär, och det finns ingen kommunal frustration över läget. Kommunen är van.
- Vi har haft med många markägare att göra, säger Carl-Johan Engström.
Men i vår har saker hänt. Landstinget har initierat ett programarbete hos kommunen som ska leda fram till en ny detaljplan för ett stort område, från Kungsängsleden till Lantbruksuniversitetet. När detaljplanen är klar, vilket kommer att ta flera år, kan en ny stadsdel växa fram. Och då börjar nästa diskussion: vem ska bo i detta attraktiva område.
Vad ockupanterna i Kvarteret Kajan saknar är lägenheter för unga. Om de kommer att få se det på Ulleråkersområdet återstår att se. Men den högste politiska ansvarige har sin vision klar.
- Jag ser en ny stadsdel växa fram som en del i vetenskapsstaden, säger Erik Weiman, (M), ordförande i landstingsstyrelsen.
Han är inte tillfreds med de många övergivna landstingshusen och de stora tomma ytorna. Men ansvaret lägger han på de rödgröna politikerna.
- När vi tog över för fyra år sedan blev vår reaktion: Hoppsan, varför har ingen gjort något åt detta. Men nu är vi i gång, säger han.
En annan fråga är hur det kommer att byggas.
Hella Hult som bor i ett av de nya radhusen i östra änden av området oroar sig för att parkmiljön inte blir kvar. 2003 flyttade hon hit, till det område där hon en gång hade sitt första jobb, på en psykiatrisk avdelning för 140 äldre damer.
- Jag minns hur vi fick hämta blommor från sjukhusets trädgårdsavdelning. Där har man ju pratat om att bygga småhus, men jag hoppas trädgården får vara kvar. Det man är rädd för är att det byggs för tätt och att parkmiljön inte bevaras, säger hon.
Men de tomma och slitna landstingshusen gillar hon inte.
- Det är ju hemskt