Det framgår av de fotografier av kometkärnan som tagits med Rosettas specialkamera Osiris på nära håll och som nu publiceras i den ledande vetenskapstidskriften Nature.
– Med hjälp av fotografierna har vi kunnat göra detaljerade kartläggningar av hur kometkärnan är uppbyggd. Av dem framgår att kometen består av två från början separata objekt, som senare måste ha kolliderat i så låg fart att de fogats samman i stället för att slå sönder varandra, säger forskaren Björn Davidsson vid Institutionen för fysik och astronomi, Uppsala universitet.
Redan innan Rosetta i augusti förra året nådde fram till sitt mål och lade sig i en omloppsbana runt kometen 67P Churyumov-Gerasimenko hade flera iakttagelser på längre håll visat att kometkärnor inte precis är några sfäriska bollar. Men forskarna blev ändå överraskades när de fick se de första ”närbilderna” av 67P, tagna från bara ett par mils höjd.
– Till formen är kometen faktiskt rätt lik en badanka, med en kropp och ett något mindre huvud som binds samman av en smalare hals, säger Björn Davidsson.
Osiris har nu tagit hundratals bilder av kometkärnan. De avslöjar ett märkligt kuperat landskap med platåer på olika höjd och branta stup, ibland hundratals meter djupa, som avlöser varandra.
– Detta förklaras av att kometen är uppbyggd ungefär som en lök i olika lager. Varje lager består av en mer eller mindre porös blandning av is och stenstoft och har skiftande tjocklek. Där mer porösa skikt eroderat ser vi stupen ner till platåer av djupare liggande lager i denna lökliknande struktur, förklarar Björn Davidsson.
Både ”huvudet” och ”kroppen” på 67P har en sådan lökliknande uppbyggnad, lager för lager, men inte som varsin halva av en och samma lök.
– Våra beräkningar av lagrens orientering i förhållande till det lokala gravitationsfältet ger starkt stöd för att klumparna en gång i tiden måste ha varit åtskilda, och att de samlade på sig sina lager på ett sådant sätt så att gravitationskraften försökte skapa sfäriska klumpar, även om det inte lyckades så väl, säger Björn Davidsson.
Kometer anses vara solsystemets nästan allra äldsta invånare. De bildade för 4,5 miljarder år sedan ur ett jättelikt kollapsande gas- och stoftmoln. De alla flesta kometer som bildades då finns inte längre kvar, utan fungerade som byggnadsmaterial när planeterna bildades.
– Att en del kometer så att säga stannade i växten och finns kvar ger ovärderliga kunskaper om solsystemets barndom. 67P verkar representera ett tidig steg i en händelsekedja som ledde till uppbyggnaden av allt större himlakroppar. Observationer från längre avstånd pekar på att även andra kometer är 67P består av flera sammanslagna delar, säger Björn Davidsson.