Det ligger i sakens natur att forskningsfusk är något som forskare ägnar sig åt i det fördolda, i hopp om att varken kolleger eller allmänheten i stort ska upptäcka det. Fastän många aldrig åker fast finns ändå en hel del kunskaper om hur utbrett forskningsfusket är. I ett antal studier har forskare anonymt besvarat frågor om de själva har fuskat eller om de känner till att någon kollega har gjort det.

Daniele Fanelli vid Stanforduniversitetet i USA forskar kring forskningsfusk. För några år sedan gjorde han en så kallad metaanalys av 18 sådana studier. Enligt den medgav nästan två procent av forskarna att de åtminstone någon gång hade fabricerat, förfalskat eller – vilket var vanligast – på ett otillbörligt sätt modifierat sina data.

Drygt 14 procent uppgav att de kände till att någon kollega hade fuskat. De flesta av dem hade dock inte rapporterat detta vidare.

Artikelbild

Forskar om fusk. Daniele Fanelli, Stanforduniversitetet.

Metaanalysen gjordes för sex år sedan och en del studier som ingick i den var betydligt äldre än så.

Finns det skäl att tro att bilden av före­komsten av forskningsfusk hade blivit en annan om studierna hade gjorts i dag?

– Det tror jag inte. Samtidigt ska man komma ihåg att siffran två procent är ett genomsnitt från studier som framför allt gäller biomedicinsk forskning gjord i USA. Vetenskapliga bedrägerier är och förblir sällsynta, men den exakta förekomsten av dem skiftar säkert mellan länder, forskningsområden och tidsepoker, säger Daniele Fanelli.

Vilka är fuskarna och varför fuskar de? I en nyligen pub­licerad studie försökte Daniele Fanelli och hans kolleger få en bild av detta genom att jämföra forskare som fått uppsatser återkallade (vilket oftast beror på att någon form av fusk upptäckts i dem) med forskare som fått rättelser till sina uppsatser (vilket brukar ses som ärliga korrigeringar av mindre misstag).

Studien fann inget stöd för de vanliga uppfattningarna att ett hårt tryck på forskare att publicera sig är grogrund för forskningsfusk ­eller för att män är mer benägna än kvinnor att fejka sina forskningsresultat. Däremot var risken för att få uppsatser återkallade förhöjd för forskare i länder där forskningsprestationer belönas med pengar, i miljöer som hämmar ömsesidig kritik och för forskare i början av karriären.

– I andra studier har där­emot yngre forskare inte varit mer benägna än äldre kolleger att medge oredlighet, snarare tvärtom. Så det är ganska oklart om huruvida att vara en ung forskare innebär mer eller mindre risk. Men jag tenderar att tro mer på våra data från studien kring återkallade uppsatser, säger Daniele Fanelli.

Kan forskningsfusk knytas till någon speciell personlighetstyp?

– Jag tror att fenomenet är mer komplext. Det kan finnas minst två typer av fuskande forskare. En är seriefuskaren som tycks vara en tvångsmässig lögnare med narcissistiska och psykopatiska tendenser. En annan verkar vara en vanligare forskartyp, som kan ha gjort ett misstag, varit för svag för att medge det och sedan kanske forträtter att ljuga för att rädda ansiktet, säger Daniele Fanelli.

Han tror att den senare typen ofta kan vara en yngre forskare som inte fått någon bra handledning, medan serie­fuskaren ofta upptäcks ganska sent i sin karriär.

– Jag överlåter åt dig att ­bedöma vilken av dessa kate­gorier som Macchiarini tillhör, säger Daniele Fanelli.

Hur undviker man forskningsfusk? Daniele Fanelli framhåller att det behövs klarare och internationellt enhetliga åtgärder för att motverka forskningsfusk.

– Idealet är att risken för att förlora sitt rykte ska räcka. Om man belönar forskare för att göra rätt saker kommer de att göra det och då finns inget behov av hårdare straff, säger han.

KRÖNIKA: Jämförelsen med dopning haltar