I tv- och filmvärlden är det vi människor som råkar illa ut. Plötsligt slås merparten av befolkningen ut av en mystisk sjukdom. Kvar blir ett fåtal, som med alla medel försöker överleva – med en hord av blodtörstiga och allmänt besvärliga levande döda i hasorna.

Det kan tyckas vara lite långsökt. Men naturen är grym, konstaterar Emil Nilsson, som intresserat sig särskilt för naturens "riktiga" zombier.

– Det är nästan alltid så att livet självt är mer bisarrt än vad vi människor lyckas koka ihop med vår fantasi, säger han.

– Finns det ett utrymme för att något kan hända, så är det nästan alltid någon organism som tar det utrymmet.

Listan kan göras lång.

– En av mina favoriter just nu är sugmasken som går på stora bärnstenssnäckan. Masken sätter sig i antennerna, det ser ut ungefär som en fjärilslarv och pulserar väldigt märkligt.

– Det ser ut som en sjuk science fiction-film från 1960-talet. Snäckan blir desorienterad och mycket mer oförsiktig, vilket gör att den lätt blir fågelmat.

Sugmaskens metod är listig. Den behöver nämligen just fåglars tarmsystem för att kunna fortplanta sig. De nya parasiterna hamnar sedan, gömda i fågelbajset, i nästa bärnstenssnäcka som inte vet sitt eget bästa. Och cirkeln är sluten.

I flera av de exempel som Emil Nilsson tar upp är flera olika värddjur inblandade.

Tuvmyror kan vara illa ute om de får i sig slem från en landsnäcka. I slemmet bor den lilla leverflundran, som tar kontroll över myran och får den att klättra upp på ett grässtrå i väntan på ett förbipasserande får.

Fåret äter gräset, får i sig myran och därmed parasiten. Den i sin tur sätter nu i gång med fortplantning och lägger ägg som sedan – via fårbajset – hamnar i en ny snäcka.

– Det är lite spännande att undviker man att äta bajs så undviker man de flesta parasiter. Det kan man tycka inte är så mycket begärt, men det verkar väldigt svårt för vissa organismer, säger Nilsson.

Variationen bland de zombieliknande tillstånden i naturen är dock stor.

Vissa rovsteklar paralyserar kackerlackor för att låta dem bli levande föda. Kackerlackan blir begravd tillsammans med ett stekelägg. Några dagar senare kläcks stekellarven och börjar äta sig mätt.

Sakta, så att kackerlackan inte dör för snabbt. I kallt väder kan processen ta mer än två veckor.

Bivargen, också det en parasitstekel, använder i stället metoden på honungsbin. Men utgången är den samma.

Av parasiterna som kan sprida sig till oss människor är toxoplasma en känd variant. Hos människor, som främst får i sig den via dåligt tillagat kött, tros den kunna öka risken för bland annat schizofreni.

För möss är den ännu värre. Parasiten, som fortplantar sig bara i kattdjur, gör att mössen tappar sin rädsla för kattdofter – och vips blir de uppätna.

Emil Nilsson, som till vardags jobbar som samordnare på Uppsala universitet, tar ett sista exempel. Extremt ovanligt i Sverige, men med ohyggliga symptom.

– Rabies. Det glömmer vi lätt bort i Sverige. Men insjuknar man i rabies, då dör man. Och man får ju väldigt zombieliknande symptom. Man kan bli aggressiv, desorienterad, få hallucinationer samt fradga kring munnen under en kort tid innan man blir katatonisk och dör.

– I Sydamerika är det dessutom vampyrfladdermöss som sprider sjukdomen. Där behöver man ingen fantasi för att hitta på en skräckrulle. Det räcker med verkligheten.