I UNT skriver vi generellt sett inte fitta. Eller kuk heller, för den delen. Så hur ska jag göra nu?

Det funderar jag över när vi precis sagt hejdå till Anna Due och tar trapporna ner i det slitna trapphuset. Självklart måste Anna Due få uttrycka sig så,  det är ju kärnan i hennes konst. Men där mellan citaten, i min text? Borde jag snarare skriva "det kvinnliga könsorganet", eller kanske "vagina"? Man vill ju inte förarga folk. Snippa är ett fantastiskt ord som det är märkligt att vi klarade oss utan så länge – men på vuxna ...? Ja, ni fattar.

Och medan jag stegar nerför trappan så att det ekar sådär som det bara gör i gamla stentrapphus inser jag ju också: det är precis det här problemet som Anna Due vill lyfta med sin konst. Vår avsaknad av gemensamma ord för det mest naturliga, och vilka följder det får.

Så nu kör vi rakt av på Anna Dues språk. Känsliga läsare är härmed varnade – och uppmanas särskilt att läsa vidare.

Men vi backar tillbaka klockan någon timme, till när vi sitter i Anna Dues grå soffa i det rum som är både vardagsrum och hennes sovrum. Andrahandstvåan här på Rackarberget, med utsikt mot Ekonomikumparken åt ena hållet och Domkyrkans torn åt andra, delar hon med sin lillasyster. I några timmar till. Strax går flyttlasset mot en etta nära Blåsenhus, eftersom Anna Due ska flytta ihop med sin pojkvän. Hon ser glad ut.

– Det ska bli roligt att bygga bo ihop. Att hitta gemensamma rutiner, bestämma vad som ska hänga på väggarna.

– Alltså vilka fittor som ska hänga på väggarna, lägger hon till och skrattar.

Ja, för hela rummet vi sitter i är fullt av hennes konstverk. Inramade fittor i lera, tavlor med fittor som motiv, fittor som tjänstgör som smycketräd och ljusstakar. Många i favoritfärgen guld och med en glänsande kula som klitoris. Några mer anatomiskt korrekta, andra mer fantasifulla.

När Anna Due har utställningar brukar det ta ett tag innan betraktarna förstår vad de tittar på.

– Det är så roligt! Först brukar de gå lite närmare och rynka pannan. Och sedan bara "ahaaa!" och le. Den reaktionen är jag jätteglad över, för jag vill väcka glädje och nyfikenhet. Jag vill påminna om lusten och om hur grym fittan är.

Anna Due har upptäckt att många inte riktigt vet hur en fitta ser ut.

– Men det är rätt vanligt att någon pekar och säger åh, det där är nog min. De hittar liksom känslan av den egna fittan i någon av mina. Det är ju fantastiskt, eller hur? säger hon och ser lycklig ut.

Inom RFSL och RFSU är kuk och fitta de ord man använder om könsorganen. Dels för att faktiskt ha ord, dels för att orden inte ska vara för medicinska utan förknippade med lust. Anna Due har i flera år jobbat inom såväl RFSL som RFSU, just nu är hon projektledare för RFSU Uppsalas sexualupplysning för högstadie-och gymnasieungdomar. I början var orden ovana, sådär att hon fick tänka att "nu säger jag det". Men den känslan försvann snabbt.

­– Fitta betyder ju egentligen våt ängsmark. Sedan har det ju bland annat blivit ett skällsord, men för mig är fitta ett positivt och starkt ord som jag vill ta tillbaka.

Kommer alla att börja säga fitta om några år?

– Nej ... det tror jag inte. Alla får såklart säga det som de tycker känns bra, det viktiga är att man har ord på könsorganen så att vi lättare kan prata om sex.

Anna Due är inte typen som gör klart ett verk i taget, utan gillar att ha flera projekt igång samtidigt. På den gröna mattan här i vardagsrummet brukar hon sitta och skapa samtidigt som bengalkatten Lo tassar omkring bland lera, målarfärger och halvfärdiga verk och tv:n visar någon av de otaliga tv-serier Anna älskar att följa.

– Jag vill vara öppen för spontana infall. Jag har aldrig en tydlig bild av vad jag ska göra, för då är risken stor att jag blir besviken. Jag har faktiskt lyckats göra skapandet till ett lugnt rum där jag bara får vara, det blir en balans mot det övriga livet där man måste prestera.

Egentligen hade Anna Due inte alls några planer på att bli konstnär. Uppväxten i den gula trävillan i Norby med en mamma som jobbade som dagmamma innebar förvisso en uppväxt full av pyssel. Och hennes farfar är Christian Due, Uppsalakonstnär känd för sin grafik. Men för Anna började det konstnärliga först för två år sedan, då hon fick ta över konstnärsmaterial från sin bonussyster.

– Jag visste direkt: jag ville göra en fitta. Se om jag kunde! Jag började med att göra smycken och kände att jamen där här blev ju rätt bra, kanske kan jag sälja några.

Snart startade hon projektet The clit is the shit på facebook. Sedan dess har har hon haft flera utställningar och nu är det dags för nästa: utställningen Fittkonst i Stockholm, med nitton andra konstnärer. Man kan inte säga annat än att Anna Dues projekt ligger rätt i tiden.

­– Det bubblar verkligen om fittkonsten. Och det som händer nu tror jag inte bara är en trend, utan en normalisering av fittan. Att den också får vara synlig.

– Mitt mål är att fittan ska bli lika självklar i vardagen som fallossymboler. Tänk om någon går förbi en vattenpöl till exempel och säger att åh, den där ser ju ut som en fitta. Då har jag lyckats.

Anna Due sträcker på sig. Hon har en inflammation i ryggmuskeln som hon fick när hon sov sittandes på nattåget mot Malmö, där hon pluggar sexologi på halvfart. Inte så jättepraktiskt med ryggont såhär i flytt-tider, men det mesta är nerpackat. I hallen står fulla flyttkartonger och leran och alla färger ligger i prydliga rader i amerikakofferten som Anna hittade i sin pappas garage. Och som hon målat i guld.

– Typiskt mig. Jag hittar nåt gammalt fint, målar det i guld och sätter en fitta på.

Har du alltid varit lika oblyg vad gäller sex?

– Jaa ... jag har alltid varit rak och öppen. Många tänker nog att Anna, hon vill bara provocera. Men för mig handlar det om en oförståelse över hur något som är så naturligt, och som nästan alla har, är så belagt med tabun och regler. Samtidigt som vi lever i ett ständigt sexbrus.

Och hon berättar att det första fröet till The clit is the shit började gro i en föreläsningssal på Humanistiskt centrum. På ett föredrag som hette fitt-fakta fick Anna lära sig saker som att klitoris inte bara är en liten ärta, utan närmare tio cm lång. Och hon gick därifrån fly förbannad.

– Varför får vi i skolan lära oss hur hjärtat funkar men inte våra egna fittor? Det borde väl ändå ingå i allmänbildningen! Nu blir jag sådär upprörd igen, säger hon och skakar på huvudet.

Men så skrattar hon igen.

– Nu blev kinderna röda, det kanske är bra för fotograferingen. Ska jag lägga ut snusen?

När vi strax sagt hejdå ska Anna Due packa ner även konstverken i flyttkartonger. Hennes pojkvän Niclas är den som fotograferat verken till facebooksidan. Och han har en favorit, berättar hon med ett skratt.

– Ja, den där blå och svarta fittan som hänger där. Det är ju Sirius färger...

Om han skulle vilja ha … eh, kukar på väggarna då?

– Jamen åh, det vore ju jättekul om det hängde kukar på väggarna också! Någon annan får väldigt gärna börja med kukkonst. Men själv har jag ju snöat in på fittor.