Så löstes gåtan med sillen

Det visar ett internationellt forskningskonsortium i en studie, som så här lagom till valborgshelgens silluncher publiceras i den välrenommerade vetenskapstidskriften e-Life.

– I det stora hela är strömmingar och andra sillar genetiskt lika. De skiljer sig när det gäller hur de kombinerar ett stort antal genvarianter som har betydelse för anpassningen till vattnets salthalt. När det gäller genvarianter som styr lektiden är å andra sidan en höstlekande strömming mer lik en höstlekande sill än en vårlekande strömming, säger professor Leif Andersson vid Uppsala universitet och SLU, som har lett studien.

Hur sillen har anpassat sig till vitt skilda miljöer i Atlanten och Östersjön har länge varit en gåta. I tidigare studier, där bara en handfull gener analyserades, har skillnaderna mellan strömmingar och andra sillar varit så gott som obefintliga.

En teori har därför varit att sillar kan anpassa sig till nya miljöer utan att behöva förändras genetiskt. En annan teori har varit att genetiska anpassningar finns, men bara i precis de gener som är viktiga för livet i en ny ekologisk miljö.

Forskarna kan nu alltså visa att det är den senare teorin som stämmer. Genom att kartlägga hela arvsmassan hos cirka 1 000 fiskar från 19 sill- och strömmingsbestånd i Västerhavet och Östersjön har de identifierat mer än 500 genvarianter som har haft betydelse för sillens ekologiska anpassning.

– Man skulle kunna säga att sillen har en mycket innehållsrik verktygslåda av genvarianter, ur vilken olika populationer av sillar och strömmingar kunnat hämta just de kombinationer som behövts för optimal ekologisk anpassning, säger Leif Andersson.

Nästa steg i forskningen blir att mer i detalj försöka kartlägga hur de olika genvarianterna bidrar till ekologisk anpassning. Men redan nu tror forskarna att de nya kunskaperna kan få viktiga praktiska tillämpningar.

– Den kommer att kunna användas för att mer noga skilja mellan olika sillbestånd och följa hur de utvecklas, något som förbättrar möjligheterna att bedriva ett hållbart fiske, säger Leif Andersson.

Under långa tider var sillen och strömmingen basföda i Sverige och flera andra länder i norra Europa. Numera blir huvudparten av sillfångsterna djurfoder, bland annat i laxodlingar.

– Att äta sill är mycket mer miljövänligt än att äta odlad lax. Förhoppningsvis kan duktiga matkreatörer bidra till att sillen och strömmingen får ett uppsving som människoföda även till vardags,säger Leif Andersson.