– Vi har återfunnit en bortglömd skatt som vi helt enkelt inte kan låta bli att utforska, säger arkeologen och textilforskaren Annika Larsson, som tillsammans med professorn i rättsgenetik Marie Allen är huvudansvarig för det nya tvärvetenskapliga forskningsprojektet.

”Skatten” hittades under en genomgång av Uppsala universitets föremålsarkiv i samband med att det förra året flyttade från Husbyborg till nya lokaler vid Evolutionsbiologiskt centrum. I några lådor fanns tygfragment och benbitar från utgrävningarna av de vikingatida båtgravarna i Valsgärde.

Jämfört med svärden, hjälmarna och de andra föremålen från Valsgärde som finns utställda på Museum Gustavianum ser tyg- och benbitarna som Annika Larsson visar upp till det yttre mer ut som något som borde hamna i soporna än som en skatt värd att bevara. Men skenet är bedrägligt.

Artikelbild

| På underarmsbenet som Annika Larsson håller i vänsterhanden syns avtryck från ett kopparspänne. Att metallsalter har konserverande effekt är en förklaring till att ben och tyger skyddats från nedbrytning under många hundra år i jorden.

– Sammanlagt finns över 2 000 tygfragment från de 10 vikingatida båtgravarna. Det är lika många som från de väldigt uppmärksammade textila fynden på Birka. Men till skillnad från fynden på Birka är nästan allt bevarat tyg från Valsgärde siden. Bara tre tygfragment är av ull, säger Annika Larsson.

Att över huvud taget något tyg finns kvar från begravningsdräkterna, om än i form av små fragment, efter mer än 1 000 år i jorden kan tyckas märkligt.

– Det beror på att en del av tyget i dräkterna haft direktkontakt med föremål av metall, till exempel kopparspännen och silvertråd. När metall oxiderar bildades salter som har en konserverande på tyger. Eftersom båtgravarna i Valsgärde innehåller mycket vapen av metall är många av tygbitarna förbluffande välbevarade, säger Annika Larsson.

Det syns inte vid första anblicken, men när hon visar hur ett par tygbitar ser ut i mikroskop med 200 gångers förstoring framträder detaljerna i sidentyget tydigt.

Artikelbild

| Rekonstruktion. Tecknaren Wera Olsson har rekonstruerat ett vanligt motiv på sidentygerna från Mellanöstern. Det föreställer den persiske kungen Bahram Gur på åsnejakt.

– Utifrån silkestrådarnas utseende och vilka vävtekniker som använts kan vi se varifrån tyget kommer. Av tygfynden i Valsgärde kommer ungefär hälften från Mellanöstern och hälften från Kina. I en del fall har tyger från båda områdena sytts ihop i en och samma dräkt, berättar Annika Larsson.

Med hjälp av de små bitarna arbetar forskarna nu med att försöka pussla ihop hur större tygstycken och hela begravningsdräkterna en gång såg ut.

Artikelbild

| Siden. Ett tunt sidenfragment med spiralsilvertråd. Tyget ser inte mycket ut för världen, men...

– I ett fall har vi redan kunnat visa att tygfragmenten stämmer väl överens med kända sidentyger som har motiv från persisk mytologi. Förmodligen brydde vikingarna sig inte om att de hade motiv från en annan religion än asatron utan värdesatte, precis som vi, att de var så vackra, säger Annika Larsson.

Att människor i det vikingatida Valsgärde lät begrava sina döda – eller i vart fall de mest mäktiga och förmögna av dem – i sidendräkter är nog en överraskning för de allra flesta.

Artikelbild

| ... i mikroskopets förstoring avslöjas att det har sitt ursprung i kinesisk sidenkultur och är vävt i tuskaft, så kallad gasväv, som var typisk handelsvara längs sidenvägarna.

– Det passar dock väl med vad vi vet om vikingarnas resrutter och den tidens handel från Fjärran Östern. Efter att ha besökt områdena kring Kaspiska havet där Sidenvägen gick från Kina har vikingarna själva kunnat ta med sig tyger därifrån längs de ryska floderna, över Östersjön till Mälardalen, säger Annika Larsson.

En vanlig uppfattning är att inga rester av människor – bara av djur – påträffades vid de arkeologiska utgrävningarna av båtgravarna i Valsgärde. En förnyad genomgång av några lådor med benfynd från gravarna visar något annat.

Artikelbild

| Analyseras. En tand tas från en av de döda för att sedan noga rengjöras. Därefter tas en liten bit från den för dna-analys.

I lådorna påträffades blandat med djurmaterial både ett antal människoben och -tänder, till och med en hel käke med tänder. Forskarna hoppas att benresterna ska kunna berätta mer om människorna som ligger begravda i båtgravarna i Valsgärde, om de var släkt med varandra och deras släktskap med andra vikingagrupper.

– Vid ett par inledande undersökningar av människoben från båtgravarna har vi hittat fragment av bevarat dna från cellernas energiverk, de så kallade mitokondrierna. Det ger oss gott hopp inför utvidgade analyser av benprover från Valsgärde och även från ett par nyligen upptäckta stora båtgravar i Salme i Estland, säger Marie Allen.

Artikelbild

| I ett renrum på Biomedicinskt centrum preparerar forskaren Magdalena Bus ett prov från ett ben från en av båtgravarna. Det behövs bara några milligram provmaterial för att göra en dna-analys.

Till skillnad från dna i cellkärnan, som ärvs i lika delar från mor och far, kommer allt mitokondrie-dna enbart från modern.

– Med analyser av mitokondrie-dna kan vi alltså få kunskaper om personerna i gravarna är släkt med varandra på mödernet eller inte. I bästa fall kommer vi även att hitta så mycket bevarat dna från cellkärnorna att vi kan få information om deras släktskap på fädernet. Förhoppningsvis kan vi också få svar om deras släktskap med dagens europeer, säger Marie Allen.

Artikelbild

| I ett renrum på Biomedicinskt centrum preparerar forskaren Magdalena Bus ett prov från ett ben från en av båtgravarna. Det behövs bara några milligram provmaterial för att göra en dna-analys. Foto:Marie Allen En tand tas från en av de döda för att sedan noga rengjöras. Därefter tas sn bit från den för dna-analys.

Utifrån framför allt fynden av svärd och andra vapen i båtgravarna i Valsgärde är den vedertagna uppfattningen att det uteslutande är män från bygdens stormän och maktelit som ligger begravda i dem, en och en för varje generation under flera hundra år.

Även om den tolkningen fortfarande är huvudspåret utesluter Annika Larsson och Marie Allen inte att dna-analyserna kan komma att visa något annat.

Artikelbild

| Det lilla sidenfragmentet i spännbucklan ser inte mycket ut för världen, men i förstoring i mikroskop avslöjas många hemligheter om sidentrådens ursprung och vävtekniken.

– En fantasieggande möjlighet är att åtminstone någon av de begravda har sitt ursprung i samma område som sidenet i begravningsdräkterna kommer från. Andra analyser av vikingatida gravar har i något fall indikerat annat ursprung än Europa, säger Marie Allen.

Lika spännande är möjligheten att det visar sig att några av människobenen i båtgravarna inte kommer från män utan från kvinnor. Speciellt intressant anser forskarna en av båtgravarna vara, i vilken den döde begravts klädd i siden med silverbroderier från topp till tå och med en sköld över huvudet.

Artikelbild

| Tecknaren Wera Olsson visar en bild av ett av de rekonstruerade sidentygerna, med motiv från persisk mytologi.

– Traditionellt har gravgåvorna använts som en indikation om kön, men i den här graven fanns varken vapen eller smycken. Dessutom ska man inte utesluta att det aldrig kan ha funnits vapen i kvinnogravar. Flera vikingatida avbildningar visar vapenbärande personer i kvinnlig begravningsdräkt. Den mycket speciella mönsterprakten indikerar att dräkttyget bestått av siden från Mellanöstern. Den här typen av cermoniella dräkter försvann vid kristendomens införande, då de kulturella kontakterna blev väldigt västligt orienterade, säger Annika Larsson.

I nästa, just påbörjade steg i det tvärvetenskapliga projektet med forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens historia och Institutionen för immunologi, patologi och genetik, Uppsala universitet, kommer forskarna också att studera övriga Mälardalen och göra jämförelser mellan dem och båtgravar i våra grannländer.