• fredag 22 augusti 2014
Anton på G? High & Low High & Low
Vädersponsor:

Vilken makt har ditt språk?

Vissa människors språk värderas högre än andras. Men litterära ord ger inte nödvändigtvis ett rikare språk än slang. Svenskaprofessorn Björn Melander skärskådar språket och makten.
Det är en gammal sanning att språk och makt hänger samman. Ibland går man till och med så långt att man hävdar att "språk är makt". Sant är att det finns många kopplingar mellan språket och makten. Fast relationen är inte alltid så enkel som många tycks tro.
Att ha språket i sin makt är tveklöst en stor tillgång, och att olika personer är olika bra på att tala eller skriva för sin sak är uppenbart. Men kan man sakna ett språk? Stundtals kan man få intrycket att vissa resonerar så. Föreningen Läsrörelsen genomförde i början av 2000-talet en kampanj på temat "Ge ditt barn ett språk". Vill man tolka det mottot lite illvilligt borde det innebära att barn som inte får läsa inte har något språk. Så menade man nog inte, utan snarare handlade det väl om att barnen genom läsning skulle få ett rikare och uttrycksfullare språk.

Nu är inte heller det en okomplicerad tanke. Lars-Gunnar Andersson, välkänd från bland annat radioprogrammet Språket och en av dem som betytt mest för att nyansera synen på detta med bra och dåligt språk i vårt land, har gjort en intressant undersökning av ordkunskap hos skolelever. I sådana test brukar pojkar från lägre socialgrupper placera sig dåligt. Den här gången fick tvärtom denna elevgrupp det bästa resultatet. Vilken var då förklaringen? Jo, testet handlade för ovanlighetens skull inte om skriftspråkliga, gärna lite litterära och svåra ord, utan om dialektala och slangartade ord. I det avseendet var dessa pojkars språk varken "torftigt" eller "fattigt", en stämpel som många av dem säkert vid något tillfälle fått sig påtryckt.

Slutsatsen är tämligen
självklar: ett språk har alla. Men det kan se olika ut. Det vi kallar "svenska" kan ses som en samling av olika varianter som alla skiftar beroende på bland annat vår dialektala och sociala bakgrund. En av dessa varianter har dock en särställning: den som ofta kallas "standardsvenska". Mest typiskt uppträder denna som det skriftspråk vi möter i exempelvis massmedier, arbetslivet och skolan. Det är standardsvenskan som oftast uppfattas som det "riktigaste" eller "bästa" språket, och det är också den som beskrivs i ordböcker, grammatikor, skrivhandledningar och liknande.

Naturligtvis är det i många sammanhang nödvändigt att behärska standardsvenskan i såväl tal som skrift. Lika uppenbart är det att många har problem med den saken - att lära ut standardspråket är inte för inte en av skolans viktigaste uppgifter. Men att konstatera detta är något helt annat än att hävda att vissa inte skulle ha ett språk, eller att stämpla någons språk som generellt torftigt eller dåligt. Och det är knappast en slump att det snarare är de som befinner sig i underkanten av den samhälleliga status- och maktstegen än de som befinner sig på toppen som kan få sitt språk utmönstrat som fattigt.
I Sverige - liksom i många andra länder - bygger riksspråket mycket på språkbruket i högre samhällsklasser och i området runt huvudstaden. Grupper som har makt och inflytande ekonomiskt, politiskt och socialt har vanligen detta även i språkligt avseende.

Makten över standardspråket är en omstridd fråga. Vad är rätt och fel, fint och fult, bra och dåligt? En vanlig inställning är att det borde vara enkelt att avgöra vad som är det ena eller andra. Men så är sällan fallet. Om det finns två konkurrerande uttryckssätt går det vanligen att ge stöd för båda varianterna. En till synes evig språkriktighetsfråga är om det ska heta större än jag eller större än mig. Som argument för än jag har hävdats att större än jag är ett slags förkortning för det mer kompletta uttrycket större än jag är. Och eftersom det inte kan heta större än mig är, måste än mig-varianten vara fel. Men ingen kan ha något att invända mot uttrycket han är större än sin bror. Här går det inte att lägga till ett är på slutet. Större än jag är alltså konsekvent mot den ena möjligheten medan större än mig är konsekvent mot den andra.

När vi föredrar en variant framför en annan bygger vi snarare på vår egen språkkänsla än på logik och konsekvens. Eller så har vi bara lärt oss vad som brukar anses vara det rätta. Många av de klassiska käpphästarna i språkriktighetssammanhang bygger på vad som kallats "inlärd irritation". Hur många av mina läsares inlärda irritation har slagit till av att jag i den här texten börjat meningar med såväl och som men och eller?
@Brödtext indrag:Språket är inte ett redskap som bara passivt speglar samhället och de hållningar som råder, utan också något som skapar och vidmakthåller olika värderingar. För den som vill förändra samhället kan det därför vara angeläget att försöka påverka språket. Ett exempel är när samer och romer fått ersätta äldre ord för dessa grupper, eftersom de tidigare använda benämningarna uppfattats som nedvärderande eller fördomsfulla. Ett annat exempel kan vara kampen om begrepp som "utanförskap" eller "arbetslinjen" i politiken.

Också den mer officiella språkvården berörs av sådana frågor. I en klassiker i svensk språkriktighetsdiskussion, Ulf Telemans bok Språkrätt från 1979, framhåller författaren att språkvården måste välja "vilken världsbild man vill ge draghjälp åt", och exemplifierar med Dansk sprognævns arbete med beteckningar för parterna i ett "papirløst" äktenskap - ska man välja benämningar som jämställer sådana förhållanden med traditionellt gifta par eller ska man försöka göra en distinktion? En näraliggande mer samtida parallell kan vara hur vi väljer att språkligt behandla äktenskap mellan personer med samma kön, där det säkert finns olika åsikter om vilken världsbild man vill understödja. Här hänger makt och språkliga detaljer nära samman.

Maktspråk skulle man kunna sätta som etikett på en tankegång nära kopplad med detta, nämligen att språket kan användas för att vilseleda eller till och med dölja sanningen. Sin mest pregnanta form har nog idén fått i George Orwells roman 1984 där den totalitära staten skapar ett "nyspråk" som ska styra och begränsa medborgarnas tankar så att det till slut blir omöjligt att begå "tankebrott".
Idén är inte helt enkel. Språket har knappast fullständig makt över tanken. Bara det faktum att man i många debatter hör motståndare anklaga varandra för manipulativt och vilseledande språkbruk visar väl att vi ofta lyckas genomskåda de språkliga dimridåerna. Men helt betydelselöst är det uppenbarligen inte vad vi väljer att kalla något. Varför skulle vi annars vara så uppfinningsrika när det gäller att lansera ord som föryngringsyta för kalhygge?

Tanken att språket kan tjäna makten kan också flyttas upp på en nivå som inte gäller enskilda ord och uttryck, utan snarare handlar om texter. Hur vi beskriver, diskuterar och över huvud taget resonerar om olika företeelser styr naturligtvis vår bild av det som behandlas. Att granska hur texter av olika slag framställer skilda förhållanden är kärnan i den forskningstradition som brukar kallas kritisk diskursanalys. Det är signifikativt att ett centralt arbete av en av de ledande forskarna inom fältet, Norman Fairclough, heter just Language and Power.

Språk och makt handlar också om relationen mellan de olika språk som används inom ett visst samhälle.
Mäktiga språk i dagens Sverige är framför allt två, nämligen svenska och engelska. Svenskan har en mycket stark ställning som majoritetsspråk och i praktiken nationalspråk i ett självständigt land. Men inom vissa områden har engelskan fått en allt starkare position. Det gäller till exempel högre utbildning och forskning inom ett flertal områden. Vetenskapen är global med engelska som sammanhållande språk, och därmed är det ofrånkomligt att många svenska forskare både läser och skriver mest på detta språk. Engelskan får också en allt starkare ställning som undervisningsspråk inom högre utbildning. Många företag har engelska som arbetsspråk, företagsspråk eller koncernspråk (benämningarna är många), vilket är naturligt i en värld där nationsgränserna betyder allt mindre.

Här tycks alltså svenskan tappa mark till engelskan. Frågan om hur sådana så kallade domänförluster ska hanteras har varit ett centralt tema i den språkpolitiska utveckling som skett under det senaste decenniet. Att en språklag som gör svenska till Sveriges officiella språk antogs den 1 juli 2009 är det kanske tydligaste uttrycket för detta. Om svenskans roll som det dominerande språket i alla sammanhang vore helt självklar behövdes ju knappast en sådan.
Vad beror då engelskans starka ställning både globalt och inom vårt land på? Ja, den har inte att göra med att engelskan skulle ha några inneboende kvaliteter som gör språket särskilt lämpat för uppgiften. I stället är den en klar avspegling av globala maktförhållanden. Lite enkelt uttryckt har världen de senaste 200 åren dominerats av engelskspråkiga stater, först det brittiska imperiet och därefter USA. Att ledande makters språk också får en stark ställning är inget unikt - franskans framskjutna position under 1700-talet är ett annat exempel på detta fenomen.

Tanken att engelskan skulle vara ett överlägset språk verkar dock vara mycket utbredd. Exempelvis hör man ofta att engelskan skulle ha ett mycket större ordförråd än andra språk, inte minst svenskan. Detta är ett orimligt påstående. Ett språks ordförråd är ingen fix mängd; man kan inte i en ordbok eller liknande räkna upp alla ord som ingår i språket. En anledning är att ordförrådet har oskarpa gränser. Vissa ord blir föråldrade och faller ur bruk, medan andra tillkommer. Och vilka ord ska räknas med - ska till exempel dialektord och slang inkluderas? En annan anledning är att vi hela tiden kan skapa nya ord för det som vi behöver uttrycka. Att hävda att ett visst språk skulle ha fler ord än ett annat är i princip lika konstigt som att hävda att det skulle finnas fler meningar på det ena språket; på alla språk kan vi förstås bilda alla de meningar vi har behov av.

Inte ens med utgångspunkt i antalet belagda ord finns det stöd för påståendet att engelskan skulle ha påfallande många ord. Om vi ser till de större ordböckerna för engelska och svenska språk hävdar sig de svenska väl vad gäller antalet registrerade ord. Som en kuriositet i sammanhanget kan nämnas att Shakespeare, som uppenbarligen har ett grundmurat rykte som världens ordrikaste författare, i sin totala produktion använder något över 29 000 olika ord. I Strindbergs samlade verk finns drygt 199 000 skilda ord belagda.
Detta faktum säger ganska lite om Shakespeare och Strindberg. Men det säger ganska mycket om svenskars syn på svenska och engelska. Jag är nämligen säker på att de flesta hade gissat på det omvända förhållandet.
 
  • Senaste nytt unt.se
  • Senaste nytt från 24UNT

(S) viktigaste Uppsalafrågor

Uppsala