Det visar en utvärdering av den så kallade aktörsmodellen, som på måndagen redovisades vid konferensen kring medicinsk etik i Uppsala.
– Hittills har modellen inte i ett enda fall lett till att läkare och föräldrar varit oeniga om vad som bör göras, säger Ann Edner, överläkare i nyföddhetsvård och etikrepresentant vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Aktörsmodellen utgår från en etiskt problematisk ”bör-fråga”– till exempel ”bör respiratorbehandlingen avbrytas? Svaret föregås av att all inblandad personal tillsammans med specialister inom området diskuterar vilka positiva och negativa följder ett beslut skulle få för patienten, föräldrarna, eventuella syskon, personalen och även samhället i stort.
– Bara när vi får ett 100 procent enhetligt svar är vi klara med diskussionen. Vi informerar alltid föräldrarna om att vi ska ha den etiska diskussionen och meddelar genast beslutet när diskussionen är klar, säger Ann Edner.
Sedan modellen första gången prövades 2005 har enighet nåtts i samtliga 25 fall där den använts.
– Föräldrarna känner sig mycket trygga med besluten när de tagits efter en sådan etisk diskussion, även när besluten varit tunga och svåra, säger Ann Edner.
Finns inte risk att behandlande läkare begär etikstöd för att själva avlasta sig det personliga ansvaret för ett svårt beslut?
– I slutänden vilar ansvaret ändå alltid på doktorn, säger Ann Edner.