Publ:
28 maj 2010 07:51
Uppdaterad
– En revolution som gör både barnen och oss föräldrar mer delaktiga, tycker mamman Fia Ehrenström.
Melker Ehrenström och hans mamma Fia Ehrenström sitter tätt ihop i det tysta klassrummet, lutade över pärmen framför sig. De har kommit fram till ämnet trä- och metallslöjd och Melker berättar att han är bra på att hantera verktyg och att förstå instruktioner
– Men jag skulle vilja bli bättre på att komma på egna idéer.
Melker Ehrenström, som går i femman, kommer ihåg när läraren höll i utvecklingssamtalen. Det här är mycket bättre, säger han.
– Det känns bra att få berätta själv. Och nu tänker jag mer på vad jag behöver bli bättre på.
I två år nu har han och övriga elever i Ramsta skola fått hålla i utvecklingssamtalet med föräldrarna varje termin. Konflikter och andra svåra frågor tas inte upp här, utan på separata möten. I utvecklingssamtalet fokuseras på det positiva: vad barnen kan och vad de behöver lära sig i nästa steg. Ett av målen är att de själva ska känna större ansvar för lärandet.
Eleverna förbereder samtalen genom att prata enskilt med lärarna i olika ämnen. Sedan övar de på samtalen ihop med klasskompisarna. Och ja, det kräver sin tid. Det konstaterar Melker Ehrenströms lärare Helene Rask, som sitter vid ett bord längre bort i det ljusa klassrummet för att finnas till hands.
– Men det är absolut värt det. Barnen växer och lär sig hur man håller samtal. Och man ser att föräldrarna blir väldigt stolta.
Föräldrarna, ja; Fia Ehrenström är lyrisk.
– Elevledda utvecklingssamtal är en genial idé! En revolution! Inte minst för att barnen själva får en helt annan inblick i sitt eget skolarbete. Annars är det ju lätt att vi vuxna sitter och pratar över huvudet på dem, säger hon.
Hon själv känner sig betydligt mer delaktig nu. Att få komma till ett bokat möte med sitt barn är något helt annat än att sitta över köksbordet därhemma och försöka få koll på skolarbetet, som hon uttrycker det.
– Det blir lättare att hjälpa honom. På förra årets utvecklingssamtal sa Melker till exempel att han ville läsa mer böcker, sedan dess har jag tänkt på att gå till bibblanbussen oftare.
Även i klassrummet en vitmålad trätrappa upp hörs mumlet från flera parallella utvecklingssamtal. Tilde Bergström, som går i femman, tycker att det är lite nervöst att hålla i samtalet själv.
– Man undrar lite vad föräldrarna ska säga. Men de säger snälla saker.
Hennes mamma Catarina Bergström kommer ihåg hur ovant det kändes första gången som Tilde skulle leda utvecklingssamtalet.
– Då sneglade man lite efter läraren för att få saker bekräftade. Men man vande sig snabbt, nu känns det bara bra.