Publicerad: 2010-09-10 08:57, senaste uppdaterad: 2010-09-10 15:09
Att vara ensamstående mamma och leva på socialbidrag är ingen garanti för att man ska tas upp av det sociala skyddsnätet om man blir bostadslös. Zandrah Kanngo bor sedan ett par år tillbaka i en andrahandslägenhet i Tuna backar, varannan vecka har hon femåriga dottern hos sig. När Zandrah Kanngo nyligen fick beskedet av sin hyresvärd att hon måste flytta ut kontaktade hon socialtjänsten, som hon haft kontakt med i flera år, för att be om hjälp med nytt boende.
– Jag fick beskedet att de inte kan hjälpa mig eftersom de inte har några lägenheter lediga och inga rum på några akutboenden, vandrarhem eller stugor. De tyckte att jag skulle bo hos familj och vänner, men jag har ingen att bo hos, säger hon.
Så när uppsägningstiden om ett par månader gått ut vet alltså inte Zandrah Kanngo var hon och dottern ska ta vägen. Hon har inte stått tillräckligt länge i bostadskö för att våga hoppas på lägenhet den vägen. Och att hitta en andrahandslägenhet är en svår uppgift när det råder sådan bostadsbrist.
Zandrah Kanngo har tidigare varit missbrukare, men är sedan några år tillbaka fri från droger. Hon arbetstränar och har socialbidrag.
– Det är en väldigt stressande situation nu, det känns som att den här grunden jag byggt upp att stå på bara dras undan.
Faktum är att Zandrah Kanngo varit med om samma situation tidigare. För ett par år sedan blev hon stående på gatan utan bostad, med kassarna i ena handen och dottern i andra. Zandrah Kanngo mådde så dåligt att hon fick ett sammanbrott och hamnade på sjukhus.
Först därefter fick hon hjälp till akutboende via socialtjänsten, och flyttade sedan runt mellan campingstugor på Fyrishov och vandrarhem. Eftersom hon var bostadslös kunde hon inte längre under en period ha delad vårdnad om dottern, som i stället bodde hos sin pappa på heltid.
– Det var något av det hemskaste som hänt. Jag kunde inte ta hand om mitt barn!
Efter alla turer är Zandrah Kanngos tillit till att socialtjänsten ska kunna hjälpa henne och dottern oerhört låg.
– Barns trygghet är enligt socialtjänstlagen och barnkonventionen oerhört viktig, och barnfamiljer ska prioriteras i turordningen till bostäder. Men uppenbarligen kan socialtjänsten här inte sköta sitt jobb eftersom det är en sådan bostadsbrist.
Karin Mansikka, som är chef på socialtjänstens försörjningsstöd, håller med Zandrah Kanngo: det finns för få bostäder i Uppsala för att socialtjänsten ska kunna hjälpa alla barnfamiljer som är i behov av boende.
– Finns det inga lägenheter så finns det inga. Allt vi kan göra är att bedöma behovet och skriva att den här personen bör beviljas en lägenhet när det blir en sådan ledig, säger hon.
Barnfamiljer, våldsutsatta kvinnor och funktionshindrade står främst i kön för att få så kallade bostadssociala lägenheter. Men omsättningen på sådana lägenheter är låg. Hittills i år har 150 bostadssociala lägenheter förmedlats i Uppsala kommun. 160 ärenden står för tillfället i kö, varav 100 är familjer med barn.
Risken finns att Zandrah Kanngo måste vänta uppemot ett år på en lägenhet förmedlad via socialtjänsten.
– Det hon kan göra är att leta hysteriskt på andrahandsmarknaden. Den som har möjlighet kan också titta utanför Uppsala kommun, eftersom många kommuner har en mycket bättre situation än Uppsala. Men för många går ju inte det av praktiska skäl.
Zandrah Kanngo säger att det vore svårt att bo någon annanstans än i Uppsala eftersom hon äntligen håller på att ta sig in på arbetsmarknaden och inte minst eftersom hennes dotters pappa bor här. Hon har inte gett upp hoppet om att hitta något på egen hand, men känner sig rätt uppgiven.
– Ibland vill jag bara gräva ner mig och gråta. I Sverige ska man inte behöva vara rädd för att bli hemlös!