Publicerad: 2010-09-29 07:57, senaste uppdaterad: 2010-09-30 22:09
I en rapport från 2007 påtalades de stora bristerna i ledarskap på det som då hette Rikskvinnocentrum, i dag Nationellt centrum för kvinnofrid. Rapporten gjordes av den utomstående legitimerade psykoterapeuten och filosofie doktorn Klara Edlund, som fått i uppdrag av ledningen att utvärdera verksamheten.
Efter ett halvårs jobb med bland annat djupintervjuer med de anställda, kom hon fram till att det destruktiva ledarskapet, bristen på delaktighet och avsaknaden av mål gör att de våldsutsatta kvinnorna inte får den vård och hjälp de behöver. Klara Edlund ändrade inte rapporten, trots att ledningen enligt uppgift ville att hon skulle det.
– Det stämmer. Jag ville att rapportens resultat skulle vara till hjälp för de utsatta kvinnorna, säger Klara Edlund.
Rapporten diariefördes aldrig och resultaten hemlighölls trots att de anställda – enligt flera som UNT talat med – frågade efter dem. Klara Edlund ska sedan ha hotats med att hon skulle få svårt att få jobb på Akademiska sjukhuset i framtiden om hon visade rapporten för någon.
– Ja, så var det. Gun Heimer var mycket bestämd, bekräftar Klara Edlund.
Bristerna som framkom i rapporten finns till största del kvar i dag. Det menar bland andra Carin Olin, som har arbetat på kvinnofridsenheten men som sade upp sig i januari i år.
– De anställda gör så gott de kan, men de har inga ramar att hålla sig till och det finns ingen vilja hos ledningen att utvärdera och utveckla kvaliteten på krisarbetet. Man verkar mest vara intresserad av att få så många besök och telefonsamtal i statistiken som möjligt, säger hon.
Missnöjet kommer inte bara inifrån NCK. En anställd på socialtjänsten i Uppsala kommun berättar att det har gått så långt att man tvekar att hänvisa kvinnor till NCK:s kvinnofridsmottagning. Hennes erfarenhet är att bemötandet av de våldsutsatta kvinnorna är mycket godtyckligt.
– Jag får intrycket av att kompetensen är väldigt skiftande. Jag är osäker på vilka metoder NCK egentligen jobbar utifrån, och om det finns några gemensamma rutiner. Mitt intryck är att alla kör sitt eget race, säger hon.
Eftersom NCK är ett nationellt kunskapscentrum borde man, enligt Carin Olin, samarbeta mycket mer med andra delar av samhället, så som socialtjänst, kvinnojourer och andra institut som jobbar med våld mot kvinnor. Att det knappt förekommer något samarbete mellan forskningssidan och den praktiska verksamheten på NCK tycker hon är mycket märkligt.
– Det finns inga strukturerade samarbeten över huvud taget mellan avdelningarna, trots att man har ett regeringsuppdrag att utveckla metoder för att ta hand om våldsutsatta kvinnor.
Skillnaderna mellan verkligheten och den situation som beskrivs i NCK:s årsredovisningar och verksamhetsplaner är mycket stora. Det menar Maria Järvenson, som var avdelningschef för kvinnofridsenheten på NCK från 2008 till 2009. Som ett av flera exempel nämner hon hur det i årsredovisningen för 2009 står att medarbetarna vid kvinnofridsenheten ”... deltar aktivt i centrumets nationella och internationella verksamhet som omfattar forskning, metodutveckling, utbildning, utredningsverksamhet och olika typer av informationsaktiviteter.”
– Under min tid på NCK var det inte alls så, trots att personalen efterlyste detta för att kunna göra ett bättre arbete för de våldsutsatta kvinnorna, säger hon.
Att ledarstilen går ut över arbetets kvalitet anser också anställda på den del av NCK som ligger under universitetet. De personer som UNT talat med menar att arbetsklimatet dels gör att kompetent personal inte stannar kvar, dels att nytänkande och kreativitet hämmas.
– Med alla resurser som NCK har fått och med all kompetent personal man har, borde man ligga längst fram i Sverige, ja kanske i hela Europa, inom ämnesområdet. Men eftersom hela strukturen bygger på kontroll i stället för medarbetaransvar kvävs alla nya idéer, säger en tidigare anställd.