Filmregissören Andrej Tarkovskij menade att det i själva verket är oerhört enkelt att skilja den verkliga filmkonstnären från den breda bruksregissören. Det finns, menade Tarkovskij, egentligen bara två typer av regissörer: De som avbildar verkligheten och de som skapar sin egen verklighet. Konstnärerna, de verkliga filmpoeterna, står alltid att finna bland de senare. Tarkovskijs teori är självfallet alldeles för kategorisk för att gälla som allmän lag. Men det ligger helt klart något
i den. Konstnärlig kvalitet har, åtminstone för mig, alltid handlat om gestaltningsförmåga, om bärkraften och originaliteten i den konstnärliga visionen. Ja, om förmågan att skapa en egen, alldeles levande, värld.

Om Tarkovskijs teori skulle översattas till litteraturens område, vilket hyfsat enkelt låter sig göras, så skulle Lina Hagelbäck utan tvekan föräras epitetet konstnär. Hagelbäck har nämligen i sin debut Violencia alldeles uppenbart strävat efter att skapa ett eget poetiskt universum. Här handlar det inte om någon simpel verklighetsåtergivning, utan om fritt och fantasifullt verklighetsskapande. Hagelbäck är helt enkelt, i alla fall i Tarkovskijs mening, en genuin språkkonstnär.

Hagelbäcks koncentrerade prosalyriska debut är en förtätad kärlekshistoria om Stina och Violencia som flyttar ut till ett hus i skogen tillsammans. Här bygger de båda poeterna upp ett slags destruktiv kärleksrelation, en relation där förnedring blir ”en sjuk form av trygghet”. De bär båda på djupa psykiska sår. Violencia lider av en underlig psykotisk ”vulkansjukdom”, Stina av minnen från övergrepp
i barndomen. Den värld de tillsammans skapar är drömsk, vacker och otäck. Men framför allt fullkomligt genomsyrad av litteratur. Här äts ”Åkessonpasta” och ”Ekelöfbiff”. Det hela sköljs ner med lite ”Derridachablis”. Hagelbäcks berättelse är, det ofta oroande innehållet till trots, präglad av en närmast barnsligt sprudlande språkglädje.

Ja, boken är i dubbel bemärkelse en kärlekshistoria. Detta är, utöver den passionerade berättelsen om Stina och Violencia, också en kärleksförklaring till det poetiska språket. Här finns en språklig lekfullhet som inte minst tar sig uttryck i oväntade och drastiska ordsammansättningar. Hagelbäck tycks inte sällan arbeta efter Lautréamonts surrealistiska devis om skönheten
i ”det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord”. Hagelbäcks poetiska kreativitet är alltså på intet sätt revolutionerande, utan tvärtom förankrad i klassisk modernism. Men det visar bara att språkligt egensinne och konstnärlig originalitet inte nödvändigtvis måste springa ur nyskapande normbrott. Ibland är det bästa man kan göra att försöka förvalta och förfina en tradition. Och göra den till sin egen.
Kanske är det just denna blandning av språklig uppfinningsrikedom och ett tydligt bottnande i en tradition som gör Violencia till en av de starkaste och mest lovande debuter jag läst på länge.