Men man gör det ändå - allt det som hör till, för det är en tradition. Även om man ibland glömmer poängen och nästan förlorar hoppet.
   När man till sist går i mål, så känner man att det dåliga samvetet är rent, alla har fått påskägg, maten blev klar i tid och sen försvann alla innan man hann sätta sig ner.
Men sen är man nöjd, för det blev avklarat, och ingen blev ledsen eller sviken. Men vad var det som hände? Varför skulle vi träffas? Kanske man ändå tar sig tid att fundera, ibland före och ibland efter …  Att ta det lite lugnt, det är ändå bra att göra det till sist, eller egentligen först, före påsk – i stilla veckan.

Jo, det är dags för påsk och ägg av alla möjliga slag, påskmiddag och den där gemenskapen och en och annan påsklilja. Då händer det grejer, kanske åker man till fjällen, kanske gör man ingenting alls eller kanske klär man ut sig till påskkärring, men framförallt bygger hela grejen med påsken på Jesus. Det vet nog de allra flesta, oavsett tro, tvivel eller vad det kan tänkas vara, men det är lätt att glömma när man är mitt i nuet.
   Påsken firas till minne av Kristi lidande och död på korset, men framför allt handlar slutet av påsken om hoppet – ni vet, när man hoppas riktigt mycket, och så händer det!  Som med Jesus, att han blev levande igen. Det firar vi på påskdagen.
   Kanske var tanken för länge sen, när man bestämde att alla skulle vara lediga, att man skulle tänka på Jesus, att försöka leva sig in i och bära hans lidande. Och till sist känna hoppet?

Man kan ju inte helt säkert veta, som det kan vara med delar av vår historia, varför vi fick den här ledigheten. Men lediga är vi (de flesta) och fria (de flesta) att göra vad vi vill med den ledigheten. Vi behöver inte tänka på Jesu lidande, men vi kan om vi vill, och i så fall främst på långfredagen.
   Framåt påskdagen kan vi glädjas, gå från mörker till ljus och känna hopp. Det finns många möjligheter under stilla veckan och ända fram till annandag påsk att ta del av berättelsen, om man vill påminna sig. Svenska kyrkan Enköping, i stad och på landet, är riktigt bra på det, både att dramatisera Jesus sista vecka genom påskvandringar, men också genom berättelser i gudstjänst och mässor.

LÄS MER om Svenska kyrkans verksamhet

Vad gäller Jesus är ju den berättelsen ganska stadig, den skrevs ner tidigt i bibeln och sedan har den mer eller mindre följt oss, även om inte alla läser Bibeln eller fått den berättad för sig.
   Påsken handlar om Jesus sista tid i livet, när han var i 30-årsåldern. Jesus hade jobbat på ganska bra som medmänniska, får man nog säga, varit god mot alla, helat människor, gjort vin av vatten och gjort jättemycket bra och kärleksfullt, fått en massa ”följare”, som hade ”lajkat” honom, och tolv stycken lämnade vad de hade för händer och på riktigt följde honom vart han gick eftersom de tyckte att han gjorde rätt, och trots sin godhet och trots att han hade så många som stöttade honom så blev han korsfäst. Och det glöms inte, det finns som minne i alla våra kyrkor, i mycket av det vi gör, och i vår nutida kalender – stilla veckan, långfredagen, påskafton, påskdagen, annandag påsk och bland många - i ord och handling.

För Jesus körde det ihop sig ganska ordentligt där kring påsken, men han höll fast i det han trodde på, han försökte inte smita iväg, han gjorde det för oss alla, hängde där på korset. Vandringen från den hopplösheten till hopp - att resa sig från det döda, det syns inte bara i det färgglada påskattiraljerna, men också i solens kraft och allt det som skjuter upp ur jorden i påsktid. Vill man veta mer om Jesu lidande och det explosionsartade hoppet står kyrkan öppen.

Följ Svenska kyrkan Enköping på Facebook (extern länk)

 

♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦ ♦

 Den här annonsen är producerad av UNT Content Studio 
– en del av Upsala Nya Tidning