Arbetsmarknaden har under lång tid brottats med en hög sjukfrånvaro. Orsaken till sjukfrånvaron är ofta psykiska diagnoser och långvarig värk. Socialdemokraterna gjorde under sin regeringstid inte tillräckligt för att hjälpa människor tillbaka till arbete. I stället förpassades allt fler till ett liv i förtidspension.

Med anledning av detta införde Alliansen 2009 en rehabiliteringsgaranti för att ge människor möjlighet att snabbare återgå i arbete och därmed minska förtidspensioneringarna och långa, passiva sjukskrivningar.

Under 2010 har 1900 personer i Uppsala län fått behandling inom rehabiliteringsgarantin. De samhällsekonomiska vinsterna för länet uppskattas till över 250 miljoner kronor och över 7 miljarder för hela landet.

Under 2010 behandlades över 50 000 människor i Sverige genom rehabiliteringsgarantin. Över två tredjedelar av dessa var kvinnor och en tredjedel av vårdgivarna var privata företag. Detta medförde att den offentliga sektorn även kunde frigöra resurser och korta ner vårdköer.

Karolinska institutet publicerade nyligen en rapport där de utvärderade effekterna av rehabiliteringsgarantin. De som genomgått behandling via rehabiliteringsgarantin hade en halverad risk att hamna i förtidspension jämfört med de som inte fått behandling. Det innebär samhällsekonomiska vinster, men vad det betyder för den enskilde i form av fortsatta arbetsgemenskaper, självkänsla och livskvalitet går självklart inte att värdera i pengar.

Nu förtidspensioneras färre individer än på flera decennier. Regeringens utgångspunkter fungerar: med aktiva, individbaserade insatser har vi kunnat vända en utveckling som för några år sedan var på väg åt helt fel håll.

Vi kommer fortlöpande utvärdera och förbättra rehabiliteringsåtgärderna för att hjälpa komma tillbaka till arbetsmarknaden. Detta innebär att rehabiliteringsåtgärderna även ska sättas in mycket tidigare än de gör i dag. Dessa åtgärder skiljer Alliansen från Socialdemokraterna, både i metod och målsättning.

Ulrika Karlsson

riksdagsledamot (M)

Solveig Zander

riksdagsledamot (C)

UNT 23/9 2011