En ökande andel av svenskarna vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Dock inte en majoritet. Samtidigt gäller att fred står högt på människors önskelistor. Är de två ståndpunkterna motstridiga?

Dagligen dör människor i väpnade konflikter. På senare tid i även Europa. Tillgången på vapen tycks vara hur stor som helst och villigheten att producera vapen är påtaglig och backas upp av regimer. Sverige är i det avseendet inget undantag. Härifrån exporteras vapen, som i många fall används i krig. Skulle, till exempel, krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Varför lyckas inte fredsorganisationer mellan stater åstadkomma en annan fördelning mellan vapenforskning och vapenanvändning å ena sidan och fredsforskning å andra?

EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Det är med stor besvikelse jag noterar att de flesta av kandidaterna i Europaparlamentsvalet talade och skrev om andra frågor, kanske ofta angelägna, men avstod från de frågor EU bildades för.

När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir reaktionen från de flesta av våra ledande politiker att nu måste vi delta i vapenkapplöpningen; mer pengar till vapen, vilket triggar andra att skaffa mer vapen, som får våra ledare att ropa efter mer vapen och så vidare.

Ingen talar och skriver om att nu ska vi gå före i en kamp för spridande av en ickevåldskultur. Ingen som ser att motdraget måste vara ickevåld. Sverige, med Uppsala som centrum, där vi har världsledande fredsforskning vid Uppsala universitet, har möjlighet att påverka. Tyvärr vill ingen politiker se den möjligheten.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Hur ofta hör vi politiker tala om engagemanget i OSSE. Däremot diskuteras livligt medlemskap i en kärnvapenorganisation. Nu måste vi få en politisk debatt, som handlar om vägvalet – valet mellan deltagande i ett samarbete, som har inriktningen att förhindra våld och bygga fred å ena sidan och vapenupprustning och deltagande i kärnvapenorganisation å andra.

Sverige kan och bör bidra mer till krigens avskaffande. Det är den vägen Sverige bör välja. Jag vill se en opinionsundersökning där frågeställningen är: Vilken väg är mest löftesrik, samarbete i en fredsallians eller medlemskap i en militärallians.

Jag skulle bli förvånad om signalen från medborgarna inte skulle bli att det bästa sättet att stärka försvaret mot våld, terror och krig är att förbereda världen för fred, vilket kan betyda att ett mycket aktivt svenskt medlemskap i OSSE är långt viktigare för världen än ett förstärkt svenskt engagemang i NATO.

Dagens vålds- och krigskultur måste bytas mot en ickevåldskultur. Det åstadkoms emellertid inte så länge man sätter tilltro till våldet som konfliktlösningsmetod. Det krävs ett långsiktigt arbete för folkbildning, upplysning och forskning för fred och att använda kunskapen och forskningen. Uppsala universitet har mycket att bidra med. Ett problem är att våra politiker inte är intresserade. Man tycks tro att kulturförändring är inte möjlig.

När jag skriver ned detta kommer jag att tänka på ett land i Centralamerika, Costa Rica. Landet har en författning, som anger, bland annat, att landet inte ska ha någon armé. Man har haft fred ända sedan författningen antogs, 1949. I grannländerna har oroligheterna varit många.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund, f d riksdagsledamot och f.d. kommunalråd (FP)