Statens medicinska och etiska råd (Smer) publicerade häromdagen en debattartikel där en majoritet av rådet tar ställning för så kallat altruistiskt surrogatmödraskap, det vill säga när en kvinna är gravid åt någon annan och lämnar bort barnet utan ekonomisk ersättning. Smer är tydliga med att man fortfarande tar ställning mot kommersiellt surrogatmödraskap. Tyvärr missar de helt den samhälleliga kontext surrogatmödraskapfrågan måste sättas in i för att förstås.

Genom historien har kvinnokroppen förutsatts stå till allmänt förfogande. Makten över kvinnors kroppar är och har varit en bärande del i kvinnoförtrycket. Det räcker med att gå tillbaka till min mormors generation för att inse att den lagliga makten över den egna kroppen är en relativt ny företeelse.

I Sverige har vi nu en lagstiftning som utgår från att en människas kropp, även en kvinnas kropp, är till för henne själv och inte något som någon annan kan bestämma över. Men strukturen försvinner inte för det. Synen på kvinnokroppen som allmängods bär vi fortfarande alla med oss. Tjejer uppfostras till att vara till lags, inte till att sätta gränser. Killar uppfostras till en mekanisk syn på kvinnokroppen, som en sak snarare än en del av en hel människa.

Den strukturlösa debatten om surrogatmödraskap vittnar om en oerhört liberal syn på samhället så väl som på förhållandet mellan kropp och själ. En syn som bygger på något slags antagande om att kroppen och själen helt kan skiljas från varandra, och att detta inte bara är möjligt utan också vore önskvärt.

Jag tror varken att det är möjligt eller önskvärt. Det som sker med våra kroppar påverkar oss, positivt eller negativt. Alla kvinnor känner inte likadant under en graviditet, men att bete sig som att det inte skapas någon anknytning till barnet på nio månader är en mycket märklig utgångspunkt. Enda anledningen till att vilja förneka att mamman får ett band till barnet under graviditeten, är för att kunna hävda att hon sedan inte ska ha någon roll i barnets liv. Varför är det önskvärt?

Varför inte kämpa för fler vårdnadshavare, i stället för att kämpa för att innan barnets födelse få avtala bort mammans rätt att vara mamma?

Det altruistiska surrogatmödraskapet förutsätter inte bara att kvinnan ska gå med på att vara gravid och ge bort sitt barn, utan det ska dessutom vara någonting hon själv önskar. Någonting hennes kropp ska ställa upp på för att det är någon annans vilja att få barn. För att vara snäll. Det är ett politiskt förslag som passar väl in i berättelsen om kvinnokroppen som allmängods. På ett sätt är det kommersiella surrogatmödraskapet ärligare – där erkänns åtminstone maktförhållandena.

Det altruistiska surrogatmödraskapet vilar dock helt på förutsättningen att vi kvinnor lärt oss att våra kroppar inte är till för oss själva. Det innebär också att om hon ångrar sig har hon sig själv att skylla.

Det finns många andra argument mot det altruistiska surrogatmödraskapet. Ett av de starkare är att det även öppnar för kommersiellt surrogatmödraskap.

England och USA är de nationer som toppar statistiken för att köpa barn i Indien, trots att altruistiskt surrogatmödraskap är lagligt i dessa länder. Erfarenheter visar också att det så kallade altruistiska surrogatmödraskapet sällan sker utan ersättning – kvinnor får nya vinterkläder till sina andra barn eller en renovering av lägenheten.

Gränserna mellan altruistiskt och kommersiellt surrogatmödraskap är nästan omöjliga att dra – när bollen är satt i rullning så rullar den.

En människas kropp ska okränkbart vara till för henne själv. Därför behöver vi vara många som säger nej till surrogatmödraskap.

Felicia Ohly
ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott
UNT 6/3 2013