Härom dagen släppte Timbuktu och Sebbe Staxx en kontroversiell låtvideo på musikbloggen PSL. I en vitfamnande anti-etablissemangsretorik riktas kängor både mot alliansen och Sverigedemokraterna i en salig blandning. De båda rapparnas försök till kritik av regeringens välfärdspolitik kommer dock helt i skymundan av dessa hotfulla rader riktade mot Jimmie Åkesson:

”Piskan viner tills vi går passgång, dunkar Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång”.

”…det var någonting de sa att jag mordhotat Jimmie. Heh. Sebbe fucking Staxx gör vad han vill. Så Säpo är ni med här kommer ett hot till”

När krutröken från det fördummande tårtdebaclet precis lagt sig sätter nu denna tändande gnista alltså återigen i gång den eldfängda debatten om det paradoxala hatet av hatarna. Som en tidig julklapp kommer nu en offerkofta, handstickad av Sebbe och Timbuktu, farandes genom den mediala etern till Jimmie och hans medlöpare. Från Oss alla, till Er alla: en ny fokusförskjutande debatt.

För att förstå vad som egentligen håller på att hända behöver vi backa bandet i två steg. En vänsterextremist har kastat en tårta i ansiktet på en ledare för ett främlingsfientlig parti. Som tack för detta får hon medialt utrymme att fabulera om sagda partis dolda avsikter att upprätta koncentrationsläger samt jämställer staten Israel med Nazityskland. Några veckor senare svarar den nazistiska organisationen Nordisk Ungdom med att mula en tårta i nyllet på denna intet ont anande aktivist.

Svenska folket lägger samfällt pannan i djupa veck och frågar sig vilken idiot som har mest rätt att trycka upp en tårta i ansiktet på en annan idiot. De flesta landar i den nyfunna klokskapen att pajkastning är dåligt. En seger för det svenska intellektet! Det var steg det första steget, nu till det andra.

I resterna av nedlagda svenska bruksorter växer en frustration hos mestadels unga män med dåliga framtidsutsikter. Välfärdsstatens oförmåga att lösa deras situation kombinerat med en politisk retorik som inkluderar alla utom just dem, göder en känsla av utanförskap och uppgivenhet.

I brist på bättre föremål för ilska riktas blicken mot invandrarna som märkligt nog lyckas med konststycket att både utarma välfärdsstaten och stjäla alla jobb.

På sin alltför omfattande fritid när sedan dessa unga män sitt groende hat på subversiva internetfora och främlingsfientliga hemsidor. I hemmets trygga hägn upptäcker de att den sista lilla känsla av makt de fortfarande kan uppbåda består i att hota sina utsedda fiender anonymt. En hord av nättroll har fötts. Likt Sauruman i Isengård kan Kent Ekeroth – jämte annat SD-folk med koppling till Avpixlat och andra propagandamaskiner – beskåda sin skapelse: ”-Ah, a new hord of orchs!”

Och trollen gör sitt jobb. Likt vinthundar på jakt nosar de sig till feminister och antirasister att hota med straffknull och dödsmisshandel. Denna svans av antidemokratisk mentalitet, misogyni och overt rasism har blivit Sverigedemokraternas informella signum. Behändigt nog glider moderpartiet allt som oftast undan kritiken mot allt vad denna trollskara företar sig. ”Vi ansvarar inte för våra väljare”. En praktisk paroll.

Tillbaka till rapparna. Är det förståeligt att de har ledsnat på allt besinningslöst hat? Ja, i grund och botten. Bemöter de hatet på rätt sätt? Knappast. Lika lite som debatten handlar om vem som får trycka en tårta i ansiktet på vem, så handlar den om vem som har rätt att mordhota vem. Vi behöver inte återigen landa i plattityden att mordhot är fel. Vi behöver i stället föra en idédebatt om invandring och rasism.

Vi behöver formulera varför starka demokratiska institutioner och ekonomisk tillväxt alltid kommer vara ett bättre recept på social tillit än monokultur. Vi behöver förklara varför Sverige och resten av världen både ekonomiskt och kulturellt tjänar på fri invandring.

Vi behöver se igenom SD:s svepmantel av konstlad socialkonservatism och falskklingande folkhemsvurm med intellektuell klarsynthet, och vi behöver förklara varför ”islamiseringen av Sverige” är en villfarelse.Allt detta behöver vi göra, och det får inte hamna i skuggan av en navelskådande debatt om tårtor och reciproka hot. Det tjänar nämligen ingen utom Sverigedemokraterna på.

Sebbe Staxx avslutar låten med en politisk referens: ”Hjärtat ligger till vänster.” Den socialistiska kapningen av begreppet antirasism kunde knappast manifesteras tydligare. När konfliktyta ska upprättas mot både Sverigedemokrater och borgerligheten i samma sång missas dock den viktigaste poängen: att vi måste stå enade mot rasismen.

Socialdemokraterna motsätter sig genom LO fri arbetskraftsinvandring och Vänsterpartiet vill se en reglerad sådan. Samtidigt vill två av fyra borgerliga partier införa en helt fri invandring på sikt. Som avslutande fråga: Varför skulle hjärtat ligga till vänster?

Benjamin Kalischer Wellander LUF Uppsala