Det är fredagskväll. Vi har precis producerat Pillerpoddens etthundrafjärde podcastavsnitt och slår oss ner för att äta middag. Veckan har varit stressig, men rolig. Nya spännande samarbeten, fler bokningar, ökad statistik på hemsidan. Vi ska bara kolla mejlen en sista gång.

I inkorgen finns ett oläst meddelande, som är kopplat till webbsidan ask.fm, där lyssnare kan ställa anonyma frågor till oss. Vi öppnar.

Personen som skriver tackar oss för vårt arbete, men forsätter med att vägen slutar här. Att utan oss hade den slutat tidigare. ”Vi får se om jag lyckas eller ej, men vill tacka er, fina ni. All kärlek. Lycka till med föreställningen.”

Att lyckas, i den här kontexten, innebär att lyckas dö. Att misslyckas är att överleva. Låt det sjunka in.

Med skakiga händer går vi in på unt.se för att se om ett självmord skett inom de två timmarna som gått sedan vi fick mailet. Rubriken ”Fortsatt stängt för BUP - oklart när de kan öppna” möter oss. Den slår oss inte i ansiktet, nej nej, vi är vana nu.

Vi läser att det skärs ner på BUP. Rekryteringen av personal går segt, och att återskapa barnpsykiatrin i Norduppland anses som ”mindre troligt”. Vi tror våra ögon, det kanske är det som är problemet. Det var länge sedan en satsning på psykiatrin beskrevs som ”trolig”.

Men låt oss presentera liven bakom siffrorna och artiklarna, för er som inte känner dem.

De här barnen som tar sina liv en dag, är inte mer annorlunda än du. De kissar också sju gånger om dagen och äter mellanmål på förmiddagen och eftermiddagen. De tränger sig in bredvid dig på bussen och säger en lågmält ”ursäkta” när väskan stöter emot din underarm. De bär stora halsdukar på vintrarna, och precis som din egen så har den en individuell doft, som deras anhöriga kommer lägga i en flyttkartong och lukta på när chocken har lagt sig och sorgen sköljt över dem.

Sjukdomen är ett lotteri. Skillnaden mellan dig och dem är att du vann utan att fira. Men det kunde vara ditt facebookkonto som dina anhöriga fick inaktivera efter att ha skrivit det vidrigaste som skrivs på internet. ”Vår älskade NN har gått bort i en olycka.” Lögnen om deras död som förminskar deras liv, därför att ingen orkar med sanningen. För vi vet ju, innerst inne, att inget barn föds självmordsbenägen.

Vi som bygger upp samhällen på skärningspunkten mellan utbud och efterfrågan; varför gäller det inte i det här fallet? Vi som kan räkna ut om hur många år en komet passerar solsystemet; var fanns prognosen för denna katastrof? Vi som sätter in akuta åtgärder när en högtalare på Uppsala Konsert & Kongress släcker ner; var är utryckningen idag? Vilken dag blev våra liv, vi som ni kallar framtiden, en kostnad istället för en investering?

Vi stänger av spisen. Svarar på mailet med det standardsvar vi har förberett. Mer kan vi inte göra, vi vet, för det är inte första gången det händer oss. Det är för sent nu. Det har gått två och en halv timme sedan vi fick in mailet. Vi undrar vem som ser vårt svar till sist. Är det en anhörig? Är det polisen, brandkåren eller ambulanspersonalen? Är det du? I så fall beklagar vi om det var för sent. Vi är djupt ledsna om vårt svar river upp ett av många sår. Men vi var tvungna att svara. BUP kunde ju inte.

Uppsala, är det obehagligt att läsa nu? Kommer vi för nära? Börjar det bli troligt? Tittar du? Bra.

För om du blundar nu, lite hårdare, så släcker du andras ögon. Barns ögon. Ögon som längtade efter att bygga klart kojan på fritids eller rita färdigt en teckning av olika däggdjur till sin faster, och slå in den med för många tejpbitar lagom till jul. Ögon som aldrig växer, som förblir exakt likadana livet ut, och alltså är identiska med de du hade när du tittade upp mot stjärnorna och väntade på att de skulle falla, så dina önskningar kunde slå in någon gång. Ögon som dina egna.

Inget barn har misslyckats med att leva. För vi kan inte lyckas i livet. Men oavsett var den anonyma personen är just nu, så är det vår plikt att ta av skulden från offret. Den personen misslyckades aldrig med livet.

Den personen valde aldrig att vilja dö. Det var vi som valde att skära ner. Vi som beslöt att inte förebygga personalbrist. Vi som sa att vi behövde prioritera något annat och som tittade bort när sanningen blev för sann. Vi som överlät liv, barns liv, i ingens händer.

Uppland, vi har misslyckats.

Siri Strand

Emma Westas Rödin

Pillerpodden