Att Sverige inte har någon hållbar energipolitik har länge stått klart, inte minst genom de varningar för elbrist som Svenska Kraftnät (SvK) allt oftare utfärdar.

Ändå tycks insikten att kanske en kall vinterdag bli strömlös komma som en obehaglig överrraskning för de politiker och massmedia som nu yrvaket frågar vad som står på och ropar på åtgärder.

Följderna av den politik som inleddes med energiöverenskommelsen 2009 börjar nu bli uppenbara. Redan de motiv som angavs för den nya politiken borde fått vaksamma media att vädra olycka men dåvarande näringsminister Maud Olofssons (C) lösa påståenden i överenskommelsen svaldes med hull och hår. Koldioxidfri vattenkraft och kärnkraft som dittills tjänat oss väl som pålitliga elproducenter beskrevs som otillräckliga. ”För att minska sårbarheten och öka försörjningstryggheten behöver ett tredje ben utvecklas”, var budskapet.

Det tredje benet var elproduktion med vindkraft, den mest otrygga av alla energikällor av betydelse.

I begynnelsen var målet för utveckling av det tredje benet om inte anspråklöst så i vart fall hanterbart: trettio terawattimmar (TWh) per år. Det beskrevs dessutom som ett planeringsmål, inte ett produktionsmål, och kärnkraft försäkrades fortsatt vara en viktig del av elproduktionen. Överenskommelsen kallades ”en hållbar energi- och klimatpolitik för miljö, konkurrenskraft och trygghet.”

I dag står det klart att den är ingetdera. 2009 öppnades i stället en dörr till det energipolitiska dårhus vi nu befinner oss i. Målet trettio TWh har skrotats och förvandlats till ”hundra procent förnybart”, den kärnkraft som sågs som en garant för säker baskraftproduktion har börjat läggas ner.

Skåne, Stockholm/Uppsala och Mälardalen tvingas vänja sig vid tanken på elbrist.

SvK har i olika framtidsscenarier bekskrivit vad som väntar om aktuella planer och beslut inom nuvarande politik fullföljs. Det är ingen rolig läsning. I huvudscenariot antas att all kärnkraft är nedlagd till 2040 och sol- och vindkraft är utbyggda till 74 terrawattimmar (7+67). Övrig kraftproduktion antas vara oförändrad.

Så här beskriver myndigheten följderna: ”När kärnkraften enligt scenariot avvecklas till år 2040 riskerar södra Sverige att uppleva i genomsnitt nästan 400 timmar per år med effektbrist.”

74 terrawattimmar förnybart ersätter med råge kärnkraften energimässigt men vi får ändå effektbrist, något som våra energipolitiker aldrig tycks lära sig.

SvK varnar, andra myndigheter gasar på. Naturvårdsverket och energimyndigheten är i full gång med att utarbeta ”en strategi för hållbar vindkraftsutbyggnad”. Det kallas Miljömålsrådsåtgärd 2018.

Titeln skvallrar inte om någon större tankereda hos myndigheterna, men vi kan vara säkra på en sak.

Regeringen misstänker, med fog, att medborgarna kommer att sätta sig på tvären och inte godkänna en miljö/klimatpolitik som redan förstört landskap och boendemiljö och som dessutom leder till elbrist.

Alltså krävs motåtgärder. Folket skall lära sig att applådera, inte spjärna emot galenskaperna. Arma land.

Bengt Halén, ordförande

Einar Fjellman, Färingtofta Norra, ideell förening