Bristande studiero på grund av svag lärarauktoritet är ett av de största hindren för elevernas lärande i flera klassrum runt om i landet.

Det bidrar till en ojämlik skola och ger de drabbade barnen och ungdomarna dåliga förutsättningar inför framtida studier.

Det kvittar vilka ämneskunskaper läraren besitter eller vilka undervisningsformer som tillämpas om greppet kring klassen är för löst.

Ropen efter katederundervisning och hård disciplin hörs just nu från vissa politiker och skoltyckare, men de blir i praktiken flummiga och verkningslösa om lärare inte har den auktoritet som krävs. Det är naivt att tro att det finns en universallösning som kan plockas fram från en depå någonstans på skolan; att eleverna från en dag till en annan ska lystra extra uppmärksamt för att läraren kastar sig med några nya termer eller står någon annanstans i salen.

Auktoritet i klassrummet är ingen dussinvara som kan överlåtas av någon annan utan den förtjänas på individnivå.

Den går inte att skrämma eller hota sig till som förr i tiden. Visst krävs det djupa ämneskunskaper och ett gediget intresse för det man lär ut, men främst handlar det om att upprätta goda elevrelationer. Små tips som att i samband med varje lektion uppmärksamma eleverna personligen, att förstärka positiva insatser samt att bemöta stöket bestämt men ändå vänligt är ovärderliga och ger direkt positiv effekt vad gäller auktoriteten och studieron.

Skäll och skrik är däremot ingen långsiktigt hållbar lösning utan leder på sin höjd till ögontjäneri.

Fortsätter en elev att störa bör man tala och sluta avtal med ”upprorsmakaren” efter lektionen i enrum, långt bort från den påhejande publik framför vilken negativa roller befästs. Ömsesidigt förtroende kommer man långt med, och i det första skedet är det onödigt att koppla in föräldrar. Det är ju ändå främst lärarens roll att stävja ordningen i sitt klassrum, inte förälderns.

Lärarutbildningarna bör handplocka skickliga, nu verksamma lärare från skolorna och låta dessa berätta hur de agerar för att vinna gehör i klasserna.

Studenter på praktik samt lärare behöver löpande få didaktiska tips om hur de kan kväva stöket i sin linda; inte sällan kan man förebygga det genom tydlighet och välplanerade lektionsupplägg. Elever som pratar då de inte ska prata och beter sig allmänt provokativt har ibland anledningar därtill. Möjligen förstår de inte lärarens genomgångar och ger upp. Rollen som tuffing eller sabotör känns då månne häftigare än den som trögtänkt dumskalle.

Skickliga lärare med auktoritet ser inget hinder med att ibland bedriva en friare, icke katederbunden undervisning.

De skapar god studiero ändå och ger gruppen en effektiv utbildning med gott resultat. Formen är alltså underordnad auktoriteten och lärarskickligheten.

Det kan få småbubbla av kreativitet, och om tystnaden ska infinna sig så utkrävs den helt enkelt. Med varma relationer, stort kunskapsdjup och tydlighet upprätthålls lugnet och adepterna inser vinsterna med att respektera sin ledares önskan. Det gamla ordspråket om att inte bita den hand som föder en kommer väl till pass när eleverna på djupet förstår att deras lärare både kan och vill ge dem så mycket kunskap som möjligt, samt att densamma genuint bryr sig om dem och deras utveckling.

Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala, föreläser om ledarskap i klassrummet