Debatt Ordningen och studieron behöver bli bättre i landets skolor och det verkar de flesta politiker och skoldebattörer vara ense om. Förslagen för att nå dit kan handla om utökade disciplinära befogenheter för lärare, ordningsomdömen, större möjligheter att stänga av och omplacera elever, bestraffningar, mobilförbud och minskad inkludering av elever med särskilda stödbehov.

Helt klart inverkar ovanstående faktorer på ordningen, men man går som katten kring het gröt.

Det viktigaste är nämligen lärarens ledarskap innanför klassrummets väggar.

Genom medierna kan man tro att det företrädelsevis är enskilda bråkstakar, smågangsters eller utåtagerande elever som förstör möjligheterna för sina klasskamrater. När dessa individer flyttas så är problemen lösta och de andra kvarvarande eleverna kan därmed hållas i schack. Tyvärr händer det att majoriteten av klassen är orolig och pratig, och då hjälper det inte att vissa elever avlägsnats från gruppen. Denna allmänt dåliga studiero når aldrig löpsedlarna och blir sällan några klickraketer i sociala medier.

Den pågår på många ställen och är ej koncentrerad till de utsatta områden varur sensationsstöket ofta springer.

Det är måhända logiskt att förklara bristande ordning överlag med svensk skolas tandlöshet eller ungdomars bristande respekt. Men resonemanget sviktar i de fall då samma elevgrupp, efter en kaosartad lektion, uppför sig klanderfritt inför en annan lärare. Jag upplever ibland en ovilja inom skoldebatten att se till vad just den enskilda läraren kan göra för att bringa ordning i klassrummet. Flera menar att det är systemfel och världsfrånvända politikerbeslut som försvagat lärarauktoriteten och att vi lärare ej alls kan råda över oordningen. De som hävdar motsatsen framställs ofta som okollegiala och anklagas för att ”skylla på lärarna”.

Tipsen och råden som skulle kunna leda till förfining av klassrumsledarskapet tystas därmed effektivt.

Man bör varken avfärda systemets brister eller den enskilda lärarens betydande roll, utan tvärtom hålla båda tankar i huvudet. Samtidigt som vi synliggör strukturella brister behöver vi dra lärdom av lärare som i just denna kontext ändå skapar ordning under lektionerna.

Tydligheten kring hur man vill ha det i klassrummet samt vad som kommer att hända under lektionspassen är en av nycklarna, goda relationer en annan.

Eleverna biter ogärna den hand som föder dem med kunskap och omtanke, och om skarpa korrigeringar ändå behöver göras är de mer effektiva om ledaren uppskattas och respekteras.

Om en elev utmanar läraren framför gruppen behöver beteendet korrigeras. Om inte en initial tillsägelse räcker bör diskussionen mellan de två, om det är möjligt, föras utanför rampljuset, i vilket martyrskap annars kan uppstå inför en påhejande skara. En genuin undran kring hur eleven mår samt vad man som lärare kan göra för att få denna att må och uppföra sig bättre, är avväpnande under ett sådant samtal, där eleven med stor sannolikhet egentligen förväntar sig bannor. Genom det förtroende som uppstår efter en sådan dialog kan ett avtal slutas, som innefattar ett bättre uppförande från elevens sida. Uppföljning sker i närtid.

Det finns en rad goda råd som erfarna lärare bör ges forum och mandat att sprida till sina kollegor i kommunerna, men så länge stökdebatten decimeras till extremfallen eller enkom förklaras med systemfel så sätts aldrig ljuset på det viktiga lärarhantverket.