Många tar i jultider fram julkrubban med Josef, Maria, Jesus, de tre vise männen och kanske några djur, änglar, en stjärna. En bild av Jesu födelse i Betlehem, en liten stad i Palestina.

I dagens Betlehem finns en kyrka på den plats där man tror att födelsen ägde rum. På torget finns nu i advents- och juletider en vacker krubba i nästan naturlig storlek. Betlehemsborna är kristna och muslimer, mest muslimer, och staden har en kvinnlig kristen borgmästare. För ett par veckor sedan bodde vi, ett gäng kvinnor i olika åldrar och med olika professioner och bakgrund, nio dagar i Betlehem. De flesta av oss visste inte vad vi skulle möta.

Vi mötte en vacker liten stad med mycket vänliga människor, omringad av en stor, hög mur uppsatt av staten Israel. En mur som skiljer många Betlehemsbor från sina marker, som begränsar möjligheterna att försörja sig, förbjuder dem att röra sig fritt. Att ta sig in i staden är lätt, men är du palestinier eller Betlehemsbo har du svårt att ta dig ut.

Behöver du ta dig ut för att arbeta, besöka någon familjemedlem, uppsöka läkarvård i Jerusalem etcetera måste du som Betlehemsbo ansöka om ett tidsbestämt intyg från staten Israel.

Detta intyg kontrolleras noggrant av Israels militär vid Betlehems checkpoint (inrättad som en avancerad flygplatskontroll) och på bussen från Betlehem.

Staten Israels trakasserier mot Betlehemsborna är många och tar sig olika uttryck. Bara ett exempel: En bussresa från Betlehem till Jerusalem, 9 kilometer, tar 15-20 minuter, men kan också ta 45-50 minuter. Så här gick det till när vi åkte den vägen för ett par veckor sedan. Efter några minuters körning stoppades bussen vid en vägspärr av israelisk militär. Alla palestinier var tvungna att gå av och visa sina intyg, unga som gamla. Vi gjorde en ansats att också gå av bussen och visa våra pass, men det tilläts inte. I stället kontrollerades våra pass bara ytligt av tungt beväpnad militär som hastigt gick igenom bussen.

När alla palestinier återvänt och bussen kört ännu några minuter, var det dags för nästa militärkontroll. En soldat gick ombord på bussen, samlade in palestiniernas intyg och lämnade bussen med dessa. Alla höll andan. Minuterna gick.

Soldaterna ute vid vägkanten granskade intygen, gjorde noteringar, ringde samtal. Efter en lång stund kom soldaten tillbaka och återlämnade intygen så slarvigt att några hamnade hos fel personer.

Många Betlehemsbor som arbetar utanför Betlehem måste vanligtvis stå i timmar, i långa köer i mörkret under tidiga morgnar, för att passera checkpoint.

När man ser dem tålmodigt stå där, i gallergångar som påminner om boskapsfållor, i väntan på att unga israeliska värnpliktiga ska granska deras intyg, undrar man om det man ser verkligen händer.

Vi turister har ett slags gräddfil genom checkpoint. Vi får visserligen visa upp våra pass men måste inte alltid lägga våra väskor på rullbandet. För en Betlehemsbo är det annorlunda. Vid varje passage skall tre olika papper visas upp: ID-kort, magnetkort och det tidsbestämda passertillståndet. Ett finger ska tryckas mot en dyna kopplad till ett datasystem för registrering. Livremmar ska tas av och köras genom röntgenmaskinen, ibland även skor. Vi ser hur många i kön rutinmässigt lossar och drar av sig livremmen, för att på väg till bussen på andra sidan sätta tillbaka den igen.

På många kullar runt om Betlehem finns israeliska bosättningar.

På en kulle håller en palestinsk familj fortfarande ställningen - släkten har lagfartsbevis för marken sedan 1916. De får dock inte bygga något på den, inte ens slå upp tält. De bor därför i grottor och vågar inte lämna kullen obebodd.

En enda kväll lämnade de kullen, då familjen firade en högtid, och genast började israeler bygga en väg upp till kullen. De har blivit trakasserade på många sätt: deras väg till kullen är blockerad med stora stenbumlingar, staten Israel har klippt av deras vattenledningar medan bosättningarna runt om på de andra kullarna har vatten till swimmingpoolerna. Hundratals olivträd har förstörts. Familjen har startat nätverket ”Tent of Nations”, med mottot ”Vi vägrar vara fiender”. Allt de önskar är att få behålla den mark de lagligen äger.

Vi pratar nu inte om Gaza, Hebron eller andra områden som påverkas av ockupationen, utan vi berättar bara något lite av allt det vi sett i Betlehem med omnejd.

Skottlossning från israelisk militär hörs ofta nära muren i Betlehem, och tårgasen sticker i ögon och näsa. Palestinier riskerar att fängslas för minsta överträdelse. Barn blir bortförda och fängslade, ibland också dödade. Strax innan vi kom till Betlehem hade en 12-årig pojke skjutits ihjäl, brottet var att han kastat sten.

I Betlehem finns kristna och muslimer som tillsammans arbetar för fred. Vart vi än kommer möts vi av Betlehemsbor som talar om fred. Judar och palestinier som förlorat någon anhörig i konflikten jobbar för fred (Parents’ Circle), israeliska före detta militärer (Breaking the Silence) jobbar för fred. Men Israel bryter varje minut mot internationell lag och FN:s regler om mänskliga rättigheter. Vi talar här inte om det judiska folket, utan om övergrepp som begås av staten Israels nuvarande regering.

När vi nu tar fram våra julkrubbor tänker vi på människorna i dagens Betlehem som firar sin jul instängda bakom en hög mur med taggtråd och vakttorn. Vi önskar dem upprättelse, frihet och fred.

Fotnot: Resan gjordes i regi av Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, men artikeln beskriver våra egna upplevelser och reaktioner.