Regeringen har än en gång lagt fram sin biståndsproposition och därmed sin avsiktsförklaring inför kommande år. Presentationen får numera en undanskymd plats, trots sin betydelse. Regeringen konstaterar att fokus för arbetet fortsatt ska ligga på fattiga människors situation.

Vad innehåller då förslaget om att använda närmare 25 miljarder kronor av våra skattemedel till att stödja fattiga människor i u-länderna? Fokus i regeringens förslag ligger naturligen på den kontinent, Afrika, som har besvärligast att ta sig ur fattigdomen. Afrika har för närvarande en befolkning på drygt 900 miljoner människor som beräknas öka till närmare 2 miljarder år 2050.

Av världens i dag närmare 1 miljard hungrande människor bor cirka en fjärdedel i Afrika som därmed är den kontinent med störst andel som lever på svältgränsen.

Regeringen konstaterar hoppfullt att det första av FN:s millenniemål för 2015 kan komma att förverkligas, det vill säga att halvera fattigdomen i världen. Kommer detta att lyckas beror det främst på utvecklingen i Asien, inte minst i länder som Kina och Indien. Men Afrika tycks förbli en fattig och hungrande kontinent. Även för den direkta svältproblematiken finns ett mål, uppsatt vid FN:s stora matkonferens 1996. Där antogs målet att halvera antalet hungrande från då 800 miljoner människor till hälften år 2015, det vill säga 400 miljoner.

Denna måttfulla målsättning uppfattades i samband med beslutet av många närmast som ett svek med tanke på vad världen länder, rika som fattiga, borde kunna prestera för sina hungrande medmänniskor. I det närmaste nolltolerans borde kunna gälla.

Nu konstaterar, som sagt, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, att antalet i stället stigit till 1 miljard. Det uppsatta målet om en halvering till 2015 är ett minne blott. Vad är då regeringens recept för det framtida arbetet? Jo, en prioritering av tre områden: demokrati och mänskliga rättigheter, miljö och klimat samt kvinnors roll i utvecklingen.

Alla tre områden är naturligtvis högst berättigade, men är inte särskilt mycket att erbjuda den som är fattig, har ont om mat eller dessutom tillhör den grupp som svälter. I stället borde vår biståndsminister, och den regering hon representerar, vända på resonemanget. ”Erst kommt das Essen, dann kommt die Moral” (först kommer maten, sedan moralen) skaldade Berthold Brecht i Tolvskillingsoperan. Vad kan vara mer tänkvärt i denna alltmer alarmerande situation.

För att många afrikanska länder och deras befolkningar ska kunna lyfta sig ur dagens fattigdom behövs nu en satsning på ekonomisk tillväxt, där jordbruk och tillhörande infrastruktur måste ges särskild prio­ritet.

För detta behöver entreprenörskap uppmuntras och ett näringsliv utvecklas, för att gradvis modernisera de fortfarande mycket traditionellt styrda afrikanska samhällena.

Alliansregeringen lägger stor vikt vid närings­livsfrågor här hemma. Det är hög tid att dessa frågor nu också får större plats i regeringens strategi för utvecklingssamarbetet och att jordbruk ses som en av hörnstenarna i ett sådant arbete. Vikten av ett sådant fokus vet vi från de förhållandevis lycko­samma erfarenheterna i många asiatiska länder.

Det kräver såväl näringslivsinriktade insatser som kunskapsuppbyggnad. Inte minst krävs en långsiktig satsning på jordbruksvetenskap med lokal förankring och då med en betydande andel statliga medel som grund för att matcha de privata investeringar som självfallet också behövs. Till detta kommer infrastruktursatsningar av olika slag.

De tre områden som regeringen säger sig vilja prioritera ska naturligtvis inte glömmas bort. De är viktiga, men kan med fördel, i en strategisk ansats för att bistå Afrika, knyta an till huvudambitionen att bidra till att öka tillväxttakten på den afrikanska kontinenten. I det arbetet är ovedersägligen jordbruket en avgörande motor.

För de här resonemangen finns i dag allt större stöd, bland annat i två nyutkomna böcker. Professor Göran Hydén, nestor bland svenska u-landsinriktade statsvetare och med lång och djup inblick i Afrikas utveckling, gav nyligen ut boken Bistånd och utveckling, Afrika: Givarnas stora utmaning (Liber). Före detta världsbanksekonomen Nils Börje Tallroth, också med lång erfarenhet av utvecklingen i många afrikanska länder, utkom i våras med boken Bistånd på villovägar (Addera). Författarnas utgångspunkter är något olika, liksom min egen 40-åriga Afrika­erfarenhet.

Gemensamt är att de liksom jag inte förstår dagens massiva fokusering på de sociala aspekterna av Afrikas utveckling om målet är att komma åt svältproblematiken och de långsiktiga fattigdomsproblemen.

I stället bör en kraftsamling göras för att få fart på tillväxten och särskilt stimulera jordbrukets framväxt från självhushållningsnivå till ett marknadsorienterat jordbruk. Det finns små antydningar till sådant tänkande i årets biståndsproposition, genom den särskilda satsning på modern jordbruksvetenskap som glädjande nog ingår, liksom ökade diskussioner om näringslivet i allmänhet, men detta räcker definitivt inte.

Det är dags för ett paradigmskifte i svenskt bistånd om Afrika ska få en hållbar ekonomisk grund att stå på och utvecklas från. Ett sådant synsätt behöver också återspeglas i Sidas nya organisation och i tydliga instruktioner till verket. För att arbetet ska ge resultat krävs naturligtvis också att afrikanska ledare träder fram och visar att de är beredda att kraftfullt driva på en sådan utveckling.

Inge Gerremo
sekreterare i Kommittén för internationella lantbruksfrågor
Kungl Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA
UNT 23/11 2010