Häromdagen visade det sig att min fyraårige sons nya förskollärare är densamma som jag och min lillebror möttes av när vi började förskolan på 80-talet. Nu, i en helt annan del av staden, 30 år senare, möttes vi igen. Ett glatt återseende för oss båda.

Samtalet kom dock snabbt att handla om hur det var då och hur vardagen på förskolan fungerade för min lillebror som har en funktionsnedsättning. Det vill säga, den fungerade inte särskilt bra alls.

Förutsättningarna fanns inte. Och kanske saknades också kunskaperna. Vår förskollärare mindes hur ledsna mina föräldrar varit, och hur de hade kämpat. 30 år senare kan jag konstatera att kampen för att deras son och min bror ska ha ett bra liv, med en innehållsrik och trygg vardag, är långt ifrån över. Med varje steg i livet kommer nya utmaningar, nya hinder, nya svårigheter att övervinna. Den som kämpar mest är förstås min bror.

Något han delar med många andra är längtan efter ett boende där han känner sig trygg, förstådd och får den hjälp han behöver. I Uppsala finns alldeles för få LSS-bostäder.

Valmöjligheterna är få och väntan ofta lång på att bli erbjuden något alls. Därför vill Liberalerna att Uppsala kommun omgående ska agera för att tillräckligt många gruppbostäder och trapphusboenden byggs så att alla som behöver och vill kan få flytta hemifrån.

En väg dit är att införa LOV (lagen om valfrihet). Då kan även företag bygga sina egna LSS-bostäder, precis som de kan bygga boenden för äldre personer, och den som har rätt till en LSS-bostad får samtidigt större möjlighet att själv välja var hen vill bo. Det innebär inte att Uppsala kommun inte ska bygga och driva LSS-bostäder. Men det går för långsamt nu. Vi måste öka tempot.

Att ungdomar och vuxna med funktionsnedsättning inte kan flytta hemifrån, bli självständiga och vuxna på riktigt, är inte acceptabelt.

Att bo kvar hemma hos föräldrarna länge innebär många gånger också en stor påfrestning på de anhöriga, som får ta ett större ansvar än vad som är rimligt.

För att underlätta för personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga vill vi också växla upp när det gäller digitalisering. Digital teknik kan öka både tryggheten och självständigheten och kan användas för nattillsyn, för att kontrollera att spisen är avstängd och som hjälp för den med kognitiv funktionsnedsättning. Möjligheterna att stärka den enskilde individens förmågor är stora.

Vi vill också införa ett system med digital journal i kommunen, likt Försäkringskassans.

Där ska man kunna följa sina ärenden (de insatser man har sökt, fått beviljade och nekade), bli påmind då det är dags att förnya beslut om exempelvis ledsagning, boka tid med handläggare och service av sin rullstol. Som exempel. Men hur mycket digital teknik som ska användas beror på önskemålen hos den som har stödbehovet. För vissa är det en utmärkt lösning, för andra passar andra sätt bättre.

Den som har en funktionsnedsättning har ofta, om än så klart inte alltid, en vardag som ser ut som många andras. Man jobbar på vardagarna, är ledig på helgerna, vill träffa vänner, idrotta, fika och ge sig ut på utflykter. I bästa fall. För ibland sätter myndigheters beslut käppar i hjulen.

En sådan käpp är det faktum att hjälpmedel inte får förskrivas om de är tänkta att användas som fritidshjälpmedel.

För mig som liberal är det obegripligt. Det innebär att människor förnekas en aktiv och innehållsrik fritid och hindras från att till exempel ta sig ut i naturen, vilket kan kräva en anpassad rullstol. Det vill jag ändra på. Hjälpmedel ska vara moderna och fungera både för vardag och fritid, i stadsmiljö och i naturen, i största möjliga utsträckning. För att naturupplevelser och idrottande av den sorten som inte sker varje dag ska vara möjligt vill vi också starta ett parasportotek där man kan låna den typ av hjälpmedel som man kanske bara behöver ibland.

Förskolläraren jag mötte häromdagen kan förstås, likt de flesta av sina kollegor i både förskolan och skolan, betydligt mer om funktionsnedsättningar i dag än för 30 år sedan.

Men fortfarande fattas ofta resurser och fortfarande kommer ofta barn med olika typer av funktionsnedsättningar i kläm i förskolan och skolan, trots insatser efter bästa förmåga av lärare och personal som vill allt gott.

Min vision är att vartenda barn ska få det stöd hen behöver för att ha en trygg vardag i förskolan och skolan, och för att kunna nå kunskapsmålen. För att det ska bli verklighet krävs en politisk prioritering som S, V och MP inte varit villiga att göra under denna mandatperiod. Dessa barn kostar mer pengar. Men det är pengar som jag och Liberalerna med glädje satsar.

lss