Att Uppsala universitet har fått problem med sin ledning, det vill säga rektor, vice rektorer och styrelse, kan inte ha undgått någon, men var är diskussionen om vadan och varthän? Tystnaden är illavarslande. Det sägs att man vill undvika diskussion för att ”helandeprocessen” skall kunna fortgå ostörd, men det krävs även en vital och omfattande idédebatt kring hur universitetet skall ledas och utvecklas. Detta inlägg är ett försök att bidra till en sådan debatt.

Jag föreslår att det kollegiala inslaget i universitetets ledningsarbete stärks bland annat genom att den akademiska senaten får en starkare ställning än i dag.

Detta kan ske bland annat med tydliga uppdrag och roller på olika områden och jag uppmanar lärare och studenter att engagera sig mera sig i att bygga upp denna institution. Den akademiska senaten ska vara ett forum där en ständig diskussion om aktuella frågor inom universitetet skall föras. Ledamöterna ska väljas kollegialt och senaten bör få tunga uppgifter fastställda i en konstitution för universitetet. På detta sätt bör rekryteringen till senaten säkras så att aktiva och ansvarskännande personer engagerar sig i arbetet. Nya ledamöter väljs lämpligen med tre års mandatperiod och därefter förnyas varje år en tredjedel av senaten.

Viktiga uppgifter för senaten skulle kunna vara:

1. Utgöra val(hörande)församling vid rektorsval och vara med i rektorsrekryteringsprocessen från början, det vill säga vara representerad i det beredande organet (rekryteringsgruppen). Här bör även balansen mellan lärarnas, studenternas och övriga anställdas inflytande i senaten (valförsamlingen) ses över.

2. Vara starkt representerad i den grupp personer som föreslår kandidater till universitetets styrelse vad gäller allmänrepresentanter och därmed kunna ha ett tungt inflytande på nomineringen av sådana kandidater. Den nuvarande ordningen med att landshövdingen, någon med kännedom om universitetet (det är för närvarande rektors företrädare) och en studentrepresentant är de som nominerar är inte särskilt lyckad. Ingen har lyckats förklara vad en landshövding kan ha att för speciellt att bidra med i nomineringen av de personer som skall leda ett internationellt forskningsuniversitet av Uppsala universitets typ.

Bland allmänrepresentanterna i universitetets styrelse borde de flesta vara erfarna akademiker från utländska och svenska akademiska organ. Det finns väldigt få sådana personer i de svenska universitetsstyrelserna för närvarande. Högskoleförordningen talar faktiskt inte om ”allmänrepresentanter” utan om ”personer med kompetens och erfarenhet från verksamhet av betydelse för högskolans utbildnings-, forsknings- och samhällsuppdrag”. Utländska universitetspersoner förekommer såvitt jag vet idag vid endast två svenska universitet (i Uppsala universitets styrelse ingen) men nu är det dags att de inbjuds att delta i större omfattning på bekostnad av gruppen allmänt hyggliga samhällsmedborgare.

 

3. Senaten ska vara rådgivande organ till rektor och styrelse för att dessa under kritiska perioder skall kunna förankra förslag och efterhöra vad kollegiet anser i avgörande frågor. Jag införde själv den akademiska senaten för att jag, om jag som rektor hamnade i konflikt med konsistoriet, skulle kunna höra vad den representativt och kollegialt valda senatens åsikt var i ett aktuellt ärende. Med en senat i ryggen kan en rektor, anser jag, mycket väl utmana styrelsen och en styrelse som vacklar i förtroendet för rektor skulle kunna efterhöra senatens uppfattning hur det förhåller sig med det kollegiala stödet för rektor.

4. Senaten ges i uppgift att vara mycket mera aktiv än för närvarande vad gäller bevakning av de fakultetsövergripande frågor som kräver stark akademisk förankring exempelvis rekrytering, utbildningsprogram och storskaliga forskningssatsningar. Bevakningsinitiativen ska dock tas av senaten själv.

Senaten bör alltså inte ha några exekutiva uppgifter som interfererar med den akademiska linjen rektor, vetenskapsområde, fakultet och institution men senaten kan bidra till balansen i det tillstånd av ”shared governance” som man på goda grunder vill åstadkomma vid ett universitet. ”Shared” syftar här å ena sidan på de som utgör universitetet, lärare och studenter, och å andra sidan den administrativa ”linjen”, det vill säga framför allt styrelse, rektor, vetenskapsområden och förvaltningsorganisationen.

Lärarnas röst inom Uppsala universitet måste bli starkare och ges möjlighet till ökat inflytande över hur universitetet leds. Lärarna måste engagera sig mera i den nödvändiga kollegiala diskussionen om bland annat universitetets ledningsproblem.

Bo Sundqvist

professor emeritus