Vintern är här och temperaturerna sjunker. För många av vår stads mest utsatta människor innebär detta att nätterna utomhus blir ännu mer outhärdliga.

FI Uppsala anser att vi inte längre har råd att ignorera dessa människors situation. Vi håller på att bli moraliskt bankrutta. Det är dags att ändra på det.

Som nytt parti i kommunfullmäktige välkomnar vi att den rödgröna majoriteten anvisat en boplats för några av de mest utsatta bland oss här i kommunen.

Och vi behöver göra mer. Vi som kommun, som gemenskap, måste kunna göra mer för de mest utsatta i vår närhet. Feminister på Gotland och i Stockholm har visat vägen. På Gotland har aktivt EU-medborgare själva fått komma till tals i frågor som rör dem, härbärgen har öppnats och en samordnare har anställts. Stockholm storsatsar på MR frågor med inrättandet av ett råd för mänskliga rättigheter.

I vårt budgetförslag som debatterades i Uppsala kommunfullmäktige i november lade vi fram ett fullt finansierat förslag om att mänskliga rättigheter ska gälla även för nödställda EU-medborgare.

Vi vill inrätta ett uppsökande team som informerar och rådgiver nödställda EU-medborgare på deras första språk om deras rättigheter och möjligheter i Uppsala kommun. Information kan innefatta områden som arbete, skola, bostad, vård och reproduktiv hälsa, samt annan relevant information som bedöms kritisk.

Det handlar om likabehandling. Det är centralt att de mest utsatta bland oss inte behandlas sämre än andra. Därför är den anvisade boplatsen för EU-migranter inte tillräckligt. Det är ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt.

Det intressanta är att ett annat parti i kommunfullmäktige kritiserar anvisningen av boplats, trots att det är ett steg i rätt riktning. Och det görs med åberopande av likabehandlingsprincipen.

Centerpartiet uttrycker i en interpellation, som lyfts här i Uppsalas högst beslutande organ nu på måndag den 7 december, att boplatsen är en riktad satsning till en viss etnisk grupp. Detta ska då göra avkall på likabehandlingsprincipen där särskild behandling inte är tillåten. Centerpartiet menar således att boplatsen ej bör upplåtas. Inga rimliga alternativ till boende föreslås heller i interpellationen. Vi kan inget annat än anta att status quo ska gälla vilket innebär att majoriteten av hemlösa EU-medborgarna i kommunen blir kvar utomhus i vinter.

Vi i FI vill göra vår ståndpunkt väldigt tydlig i den här frågan. Vi vill uppmärksamma Centerpartiet i Uppsala på att denna interpellation ställs med en uppenbar och tydligt ambition om att göra skillnad på folk och folk.

Att respektera de grundläggade fri- och rättigheterna som är var EU-medborgare förunnat i ett EU-land är inte att göra avkall på likabehandlingsprincipen. Det är att se till att den lokala nivån av samhällsorganisering faktiskt samverkar med de åtaganden som Sverige i egenskap av EU-medlemsstat skrivit under.

Det är inte en riktad satsning till en etnisk grupp, det är en riktad satsning till nödställda EU-medborgare.

Om Centerpartiets interpellant, som innehar samma slags EU-medborgarskap befinner sig i samma slags utsatthet som de nödställda EU-medborgarna i Uppsala kommun, kan hen givetvis vara säker på att det likabehandlingsarbete som boplatsen innebär är öppen för hen också. Där den nationella lagstiftningen inte håller för att garantera människor liv och trygghet, så ska EU-medborgarskapet göra det på den kommunala nivån. Där EU-medborgarskapet inte skyddar individen, så ska givetvis Sveriges övriga internationella åtaganden för mänskliga rättigheter bära saken vidare.

Poängen är givetvis att Uppsala kommun som geopolitiskt område i EU och världen har möjligheten och skyldigheten att garantera alla människor rätten till liv och trygghet inom sina kommunala gränser.

Detta på ett jämlikt sätt med den djupaste respekt för människans integritet och rätt till självförfattarskap. Att vi undviker detta på grund av rasistiska och antiziganistiska ideal är inte Uppsala värdigt.

Vi anser att grundläggande mänskliga rättigheter skall tillgodoses av det offentliga, inte av privat välgörenhet. Och det är också just det som är syftet med den lag som i Sverige reglerar det offentliga stödet till utsatta människor – Socialtjänstlagen.

Anledningen till att de nödställda EU-medborgarna inte ges samma rättigheter som övriga individer som vistas i Uppsala, och i stället blir beroende av ideell välvilja, är att Sveriges kommuner i allmänhet feltolkar socialtjänstlagen.

Detta uttrycker även Andreas Pettersson, forskare vid Juridiskt forum, i en debattartikel i Aftonbladet (21/11 2014), och tillägger: ”Lagtexten medger inga undantag och tillåter inte att vistelsen eller rätten till bistånd tolkas olika utifrån härkomst, medborgarskap, etnicitet eller liknande.”

För att finna orsaken till Sveriges ovilja att säkerställa mänskliga rättigheter för nödställda EU-medborgare behöver vi bara kasta en blick mot vår historia. Sveriges gränser var länge stängda för den romska befolkningen. De var bland annat stängda under andra världskriget då minst en halv miljon romer avrättades i nazityskland.

Fram till 1960-talet var romer förbjudna att vara bofasta i Sverige, och tvingades bo i läger, och romska barn tilläts inte gå regelbundet i skola.

Uppsala bör nu gå i täten i Sverige när det gäller mänskliga rättigheter för nödställda EU-medborgare. Låt oss nu ta nästa steg genom att även tillämpa Socialtjänstlagen på ett solidariskt – och lagenligt – sätt och verka för att likabehandlingsprincipen står stark. Låt oss tillsammans bryta den antiziganistiska linjen som går genom vårt lands historia och visa vägen mot ett jämlikt samhälle för alla.

Uppsala, vi kan bättre.

Mona Camara Sylvan, kommunfullmäktigeledamot och gruppledare (FI)

Tomas Karlsson, kommunfullmäktigeledamot (FI)