Billigare och bättre dator- och robotteknik har haft och kommer att ha en stor påverkan på den svenska arbetsmarknaden. Att vissa jobb försvinner och andra tillkommer är något vi känner till.

Vad många däremot inte är medvetna om är att teknisk utveckling även bidrar till en ökad polarisering på arbetsmarknaden. I USA, Tyskland och Storbritannien ser man att andelen hög- och låglönejobb ökar, medan andelen med mer genomsnittliga löner minskar.

I en SNS-rapport som publiceras i dag visar vi på de avsevärda effekter som teknisk utveckling haft på den svenska arbetsmarknaden sedan 1990-talet.

Artikelbild

Magnus Gustavsson

Orsaken till att medelinkomstjobben minskar är att till exempel repetitiva industrijobb, växeltelefonistjobb och jobb relaterade till ekonomisk bokföring sysselsätter allt färre. Det handlar om jobb där arbetsuppgifterna visserligen kräver kunskap och kompetens men också utgår från fasta rutiner och regler, vilket därmed gör det möjligt för en dator eller robot att utföra dem.

Däremot har yrkesgrupper där människor – än så länge – inte kan ersättas av datorer inte haft en lika negativ utveckling. I denna grupp återfinns serviceyrken med en ofta låg lön, exempelvis vaktmästare, servitörer och städare.

Mest positiv utveckling kan vi se bland höglönejobben. Här handlar det om abstrakta arbetsuppgifter som inte lätt kan ersättas av en dator, men som däremot gynnas av datorkraften. Exempel på sådana yrkesgrupper är ingenjörer och läkare.

Dessa mönster kan ses både i offentlig och privat sektor, i både mäns och kvinnors sysselsättning och i många länder. Det snarlika internationella mönstret stärker vår tes att förändringen är teknikdriven, snarare än att det skulle bero på egenskaper på de lokala arbetsmarknaderna.

Resultaten av vår studie visar på en tydlig jobbpolarisering mellan åren 1990 och 2005. För femtonårsperioden dessförinnan, mellan 1975 och 1990, är det svårare att koppla utvecklingen på arbetsmarknaden till teknisk förändring. Det vi ser är en förändring i hur ekonomin fungerar.

Det handlar alltså inte om att datorteknik uteslutande ersätter mänsklig arbetskraft, utan snarare om en förändring i vilka kunskaper och förmågor som kommer efterfrågas på framtidens arbetsmarknad.

Regeringen har nyligen tillsatt en ”Robotgrupp” med uppgift att ta fram förslag till politiska åtgärder för att möta den ökade datoriseringen av arbetsmarknaden, men utöver det initiativet är det överraskande tyst i den allmänna debatten. Inte heller verkar institutioner och myndigheter med uppgift att statistiskt kartlägga och analysera den svenska ekonomins framtida utveckling lägga några större resurser på dessa frågor.

Då framsteg inom datorteknik har haft en avsevärd påverkan på svensk sysselsättning så lång tillbaka som på 1990-talet, förefaller det uppenbart att förändringarna kommer att fortsätta. Mycket talar även för att framstegen inom datortekniken har accelererat de senaste åren.

Googles förarlösa bilar, datorer som vinner Jeopardy och program som kan skriva sportreferat är några talande exempel. Det är därför inte säkert att framtidens sysselsättningsförändringar behöver följa samma mönster som de vi sett hittills.

Kartläggning av vilka jobb som uppvisar växande respektive krympande sysselsättning, och hur detta kan hänga ihop med tekniska framsteg, bör därför genomföras betydligt oftare än vad som nu är fallet. Gärna varje år.

Arbetsmarknaden står inför fortsatt stora förändringar, men hur dessa kommer se ut är i dag svårt att säga. Det vi däremot vet är att kontinuerliga och aktuella analyser av faktiska data är nödvändiga för samhällets möjligheter att möta de utmaningar och möjligheter som följer med nya framsteg inom dator- och robotteknik.

Adrian Adermon, doktor i nationalekonomi, Uppsala universitet

Magnus Gustavsson, docent i nationalekonomi, Uppsala universitet