Eleverna i svenska skolor halkar allt längre efter sina kamrater i andra länder. Någonting måste göras. Det råder nära full samstämmighet, från höger till vänster, när det gäller formuleringen av den underliggande problematiken: att det brister i hur de befintliga resurserna till skolan organiseras. Varför är man så enig i problemformuleringen?

Är det verkligen så att det endast brister i skolväsendets organisering, eller är det så att ingen vågar tala om elefanten som sitter i alla klassrum: möjligheten att det svenska skolväsendet lider av något som inte kan organiseras bort?

Frågan om den svenska skolans magra resultat är naturligtvis mycket komplex, och det har inte fattats förslag på åtgärder och förbättringar under de senaste decennierna. Skolledningen skulle sporras till effektivitet och innovativitet genom friskolereformen, lärarnas arbetssätt skulle effektiviseras genom en ny läroplan och lärarutbildning, och ett nytt, transparent, betygssystem ska sporra eleverna till att anstränga sig bättre. Gemensamt för dessa åtgärder, förutom att de inte har haft den verkan man hoppats på, är att de i grunden handlar om hur skolornas verksamhet organiseras.

Som organisationsforskare blir jag lite rörd, men framför allt oroad, över den näst intill blinda tillit som ställs till effekten av omorganiseringar av verksamheter. Det som oroar mig är att det inte finns fog för att tro att man genom omorganisering kontinuerligt kan åstadkomma mer med mindre resurser.

På kort sikt finns det ofta effektiviseringsvinster att hämta i en omorganisering. Men, vi vet från ett par decenniers studier av industrins stora omorganiseringsprogram att förbättringspotentialen i organisationer är, i det långa loppet, begränsad. Det finns bara så mycket ineffektivitet att tvinga ut ur en organisation, sedan övergår omorganisering till att bli skadlig.

När man ändrar för ofta och på för många saker uppstår en förändringströtthet, och när nyttan av omorganisationen uteblir inträder desillusionering. Känns lärarnas nödrop igen?

Vad säger då forskningen om effekterna av omorganisering av skolverksamheten? Kort och gott säger den att effekten på elevernas kunskaper av omorganiseringar av skolsystem är mycket begränsad. Jonas Vlachos med kolleger har i en rad ypperliga arbeten utvärderat effekterna av ett av de största omorganisationsexperimenten – den svenska friskolereformen.

Slutsatserna är att elever i friskolor som drivs av vinstdrivande företag verkar lära sig lite mindre än de i kommunala alternativ, medan elever i icke-vinstdrivande friskolor lär sig lite mer. Men på det hela taget påvisas inte några större kvalitetsskillnader alls.

Nu kan det ju vara så att friskolereformen har lyft nivån på alla skolor – kommunala som privata – och att vi därför inte ser några skillnader. Grundproblematiken kvarstår ändå: svenska elever halkar allt längre efter i de flesta internationella jämförelserna. Om inte ens en så grundläggande förändring i organisationen av skolväsendet gör någon större skillnad, vad är det då som spelar roll? Varför är våra politiska företrädare så rörande eniga i problemformuleringen att det är organisationen av skolan som brister?

En misstanke som smyger sig på är att fokuseringen på organiseringen är ett säkert sätt när man vill undvika att tala om elefanten i klassrummet: skolans långsiktiga resurstilldelning.

Ser man till en av de mest omfattande studierna av förändringen av studieresultat i svensk skola, som rapporteras i en antologi redigerad av Björkman och kolleger från 2005, så visar de att det är kommunaliseringen, och den efterföljande minskningen av resurstilldelning till skolan, som har det största förklaringsvärdet för de fallande resultaten i svenska skolan.

Slutsatsen de drar är inte särskilt komplicerad: med kommunaliseringen följde en lägre resurstilldelning till skolorna och därför försämrades resultaten. Ett klassiskt exempel på regeln att man får det man betalar för. Mekanismerna genom vilket detta sker är mer komplexa, men antagligen är den utarmade lärarrollen och dess fallande status – vilket blir en effekt av resursbristen – av central vikt.

Som forskare ställer jag mig frågan: varför analyseras och diskuteras inte frågan om det är bristen på resurser eller resursernas organisering som är den mest relevanta problemformuleringen för svensk skola? Jag kan redan höra svaret, att det inte finns pengar.

Som ekonom vet jag att det alltid finns pengar, frågan är hur man från politiskt håll prioriterar dess användande.

Varför utvärderas inte olika alternativ och de samhällsekonomiska effekterna av en ändrad finansieringsmodell för Sveriges skolor? Det är först när vi lägger bort skygglapparna och diskuterar och analyserar förutsättningarna för svensk skola förutsättningslöst som det finns en reell chans att få till stånd en förändring till det bättre.

Antagligen har svaren på mina frågor att göra med en ovilja att röra upp en debatt kring kommunaliseringen och statens roll, men är inte skolfrågan för viktig för sådana hänsyn?

Stefan Jonsson
professor i organisation vid Uppsala universitet
UNT 2/4 2013