Det finns få ämnen som är så omdebatterade som den svenska skolan. Trots att skolan återkommande hamnar i toppen i undersökningar som mäter väljarnas viktigaste frågor märks inte det i den politiska debatten. Såväl debatten som de förslag som läggs fram räcker inte på långa vägar om man menar allvar med att återuppbygga en skola i världsklass.
Det har etablerats ett flertal sanningar om skolan som knappt någon vågar ifrågasätta.
Det handlar om alltifrån att det är bra med inkludering av elever med särskilda inlärningsproblem i vanliga klasser till att det är viktigt för eleverna att de får använda digitala verktyg under lektionerna. Det stannar så klart inte där. I min nya bok, "Obekväma sanningar om skolan" går jag igenom 13 olika skolfrågor och presenterar obekväma sanningar kring dem.
Efter att ha studerat tusentals sidor med facklitteratur, vetenskapliga artiklar och statliga utredningar har jag kommit till slutsatsen att det krävs en omfattande omläggning av den svenska skolan i grunden för att vi ska lyckas vända resultaten och återupprätta läraryrkets attraktivitet.
Något av det mest akuta är att lärarrollen måste återupprättas. Svensk skola är sannolikt en av de mest trendkänsliga i hela världen, vilket bland annat blir påtagligt när man studerar hur undervisningen i klassrummen har förändrats.
Krasst sammanfattat kan man säga att lärarens roll i klassrummet har gått från att ha varit en kunskapsförmedlande auktoritet, till en slags social coach som har i uppgift att skapa en så god ”lärandemiljö” för eleverna som möjligt. Detta är djupt destruktivt för såväl elevernas inlärning som för läraryrkets attraktivitet.
Det är å andra sidan lätt att säga att lärarens roll måste återupprättas, men hur ska det gå till i praktiken? Jag har flera förslag.
1. För det första måste såväl läroplanen som skollagen ses över. Idén om at ge eleverna inflytande och makt över sin egen skolgång grundar sig på en naiv övertygelse om att barn alltid vet sitt eget bästa. Men barn är just barn, och de behöver vuxna akademiker som kan styra dem i sin inlärning. Studier har exempelvis funnit att elever tenderar att föredra pluggmetoder som inte är särskilt effektiva, men roliga.
Och när eleverna själva får vara med och påverka lektionernas innehåll och examinationernas utformning – vilket de har rätt till med dagens styrdokument – riskerar det att trivialisera undervisningen på bekostnad av ämneskunskap.
2. Det andra är att lärarutbildningen i dess nuvarande form måste skrotas. Det har länge funnits problem med lärarutbildningarna, varav bristen på praktisk metodik och en undermålig koppling till forskning av hög kvalitet har varit mest påtagligt. Detta har makthavarna försökt adressera genom ett flertal reformer av lärarutbildningarna under de senaste decennierna, men problemen har inte försvunnit. Det är därför hög tid att vi nu tar fram en ny lärarutbildning som riktar sig till akademiker med högskoleexamina i undervisningsämnen.
En sådan lärarutbildning bör helt slopa pedagogiken till förmån för evidensbaserad kognitionsvetenskap och en stor andel praktisk undervisning förlagd ute i riktiga klassrum.
3. Det tredje som den svenska skolan behöver är en förståelse för hur inlärning sker i den mänskliga hjärnan. Flummiga pedagogiska idéer i kombination med undermåliga läroplaner har kunnat leva kvar och frodas tack vare att ingen vågat säga att kejsaren är naken. Tack vare kognitionsvetenskapen, som har vuxit fram under de senaste decennierna, har vi kunnat lära oss varför många pedagogiska sanningar är fel.
Genom en förståelse för hjärnans minnesprocesser vet vi nu att faktakunskaper är grunden för högre kognitiva förmågor, så som exempelvis kreativitet och problemlösning.
Man måste således börja i rätt ända, och lärdomen bör således vara att återigen sätta ämneskunskaper i första rum. Idén om att svensk skola visserligen är dålig på att förmedla kunskap, men däremot bra på att forma kreativa individer, är helt enkelt inte sann.
Det jag presenterar ovanstående är dock inte tillräckligt. Ett så komplext och stort område som ett skolsystem kräver en palett av åtgärder för att förändras. Det är inte hopplöst, tvärtom finns det gott om exempel på skolsystem som lyckats vända resultaten på relativt kort tid. Det krävs dock långsiktiga reformer grundade på gediget underlag och läroplaner som utformas i enlighet med de senaste och mest beprövade vetenskapliga rönen.
Skolan är en politiskt styrd organisation, så till syvende och sist är det upp till våra folkvalda politiker att ta sig i kragen och se till att påbörja ett blocköverskridande arbete för att återigen sätta den svenska skolan där den hör hemma – i toppen av kunskapsligan.