"Överenskommelser mellan riksdagens partier är tvärtom en självklar del av den demokratiska beslutsprocessen", skriver konstitutionsutskottets ordförande Andreas Norlén i UNT (15/1) i polemik mot vårt inlägg (8/1).

Tvärtom? Men vi är alls inte emot sådana överenskommelser generellt. Det vi argumenterar emot är just decemberöverenskommelsen (DÖ 2014).

Norlén hävdar att den inte "förändrar formerna för riksdagsarbetet". I det avseendet har han inte alla partiledare med sig. Enligt Jan Björklund handlade det om att träffa "en uppgörelse om de konstitutionella formerna" och Annie Lööf menar att man nått "samförstånd i formfrågor". Det som vi särskilt tagit avstånd från är att sådana "formfrågor" skulle vara mindre betydelsefulla än sakpolitiken och att det är godtagbart att de hanteras så lättsinnigt.

Konstitutionsutskottet har att bevaka just formfrågor för riksdagsarbetet. Det är illavarslande att dess ordförande inte verkar ställa detta i förgrunden. Även han tonar ned formfrågorna. Kontrollmakten och motvikterna i den svenska konstitutionen är svaga inte minst jämfört med länder där man har författningsdomstolar.

Man skulle vänta sig att konstitutionsutskottets ordförande skulle inse sitt ansvar för att så gott det går leda arbetet med att granska formfrågor med sin, om än begränsade, kontrollmakt. I stället tar han aktivt ställning för den överenskommelse som han i stället borde granska med oväld.

Norlén ställer vidare frågan om vilka som har rätt att förhandla och komma överens å partiernas vägnar, och hans eget svar är partiledningarna. Den frågan borde han inte ställa till oss utan till riksdagsledamöterna, bland vilka det nu hörs röster om att respekt måste visas för ledamöternas grundlagsskyddade rätt att agera självständigt i riksdagen.

Vidare försvaras DÖ 2014 med att den inte är juridisk utan politisk. Den politiska dimensionen innebär ett försök att i praktiken reducera antalet riksdagsledamöter från 349 till 300 och att klavbinda de kvarvarande.

Det kontrasteras mot parlamentariska lösningar som tillämpas i våra grannländer där minoritetsregeringar baseras på majoritetsstöd. Och dyrköpta erfarenheter har visat tyskarna vad som sker när parlamentets spelregler inte respekteras. Det är därför Tyskland har vad den danska statsvetaren Marlene Wind kallat ”verdens bedste forfatning” med dess starka författningsdomstol. I Sverige har vi konstitutionsutskottet vars ordförande dock inte tycks ta sitt uppdrag på tillräckligt allvar.

Som vi påpekat är DÖ 2014 inte illegal. Däremot är den illegitim genom att den strider mot grundläggande normer som är accepterade i samhället.

Som påpekats i debatten om DÖ är den ett pactum turpe, ett avtal utan juridisk bärighet som strider mot god sed.

DÖ 2014 är inte tillfredsställande förankrad i partierna Men allvarligare är att den är en förändring i ”formerna” som inte är förankrad bland väljarna. Demokrati förutsätter att dess spelregler är tydliga, beständiga och kända för medborgarna. Politisk kohandel är en accepterad och demokratisk form för politik där partier tar och ger för att uppnå resultat. Rävspel om former leder däremot inte bara till politikerförakt utan riskerar också att bidra till förakt för demokratins principer.

Lars Hallén

Ingemund Hägg

emeritusprofessorer i företagsekonomi