Alla parter, politiker, sjukhusledning och personal, måste ta sitt ansvar om vi gemensamt skall klara av att behålla Akademiska sjukhuset som ett universitetssjukhus.

Personalen har sedan länge mist förtroen­det för Akademiska sjukhusets organisation.

Organisationsstrukturen är huvudorsaken till den sänkta arbetsmoralen som i sin tur leder till en nedåtgående ekonomisk spiral. Ledningen har inte varit intresserad av att lyssna till eller bry sig om vad personalen har att säga. Därför är fotfolket uppgivet.

Trots uppgivenheten gentemot organisationen, förundras man ständigt av personalens lojalitet gentemot patienterna. Detta ovärderliga kapital har varit svårt misshandlat av sjukhusledningen sedan 2003. Det var då man byggde filter/mur mellan sjukhusledningen och dem som utför vårdarbetet respektive forskningen.

Stark forsknings- och utvecklingsdrivande klinikchefer avskaffades. Man slog ihop flera kliniker och inrättade ett centrums/divisionsbaserad organisation.

Genom rekryteringsfirmor, som är måna om att få behålla sina uppdrag, fick man forsknings- och utvecklingsfientliga divisionschefer som inte är intresserade av verksamheten i sig utan endast av positionen.

Sjukhusledningens organisationsfilosofi blev att ta tydligt avstånd från dem som arbetar på golvet. Nämnda divisionschefer saknar fullständig kunskap om det verkliga arbetet i de olika kliniker som de leder. De har missbrukat sina positioner genom att stoppa problemlösningar och visioner som kommer nedifrån. Allt skall komma uppifrån, och fotfolket skall stå i led och lyda order som soldater.

Det är ett totalitärt synsätt som möjligen skulle kunna fungera på Akademiska sjukhuset, men aldrig på Uppsala akademiska universitetssjukhus. Därför är det lätt att säga: ”Det är svårt att leda Ackis”.

Den senaste tidens chefsavhopp är ett marginellt problem. Den största utmaningen är: Hur ska man hantera uppgivenheten hos personalen och hos dem som driver klinisk forskning? Det måste till en ändring i sjukhusets organisation och dess filosofi för att stoppa forskar- och personalflykten från Ackis.

Som så många har påpekat finns det en smärtgräns för nedskärningar inom sjukvården. Och visst behövs mera resurser, men resurstillförsel löser inte de verkliga problemen.

Utifrån politisk färg låser man sig ofta i en ideologisk tunnel, vilket omöjliggör att se de dörrar som är öppna för lösningar.

Akademiska (i likhet med de andra universitetssjukhusen) förväntas bedriva forskning, undervisning och behandling. Akademiska skall också fungera som närsjukhus för länets invånare. Genom dagens system är det den lokala politiska färgen och ideologin som styr sjukhusets framtid. Hur skall man under sådana premisser visionärt kunna driva avancerad vård och behandling, forskning, utveckling samt undervisning vid regio­nens universitetssjukhus?

Finns det lösningar för problemen? Mera pengar? Privatisering eller separering av universitetssjukhusen från centralsjukhusens uppdrag? Bara att räkna upp problemen och sedan hitta möjliga lösningar kommer att bli en långbänk.

Vilken väg skall Akademiska sjukhuset ta för att åter blir Uppsala akademiska universitetssjukhus?

Bara genom att avskaffa de helt onödiga divisionscheferna skulle sjukhuset spara flera miljoner. Genom att återinföra klinikchefer med stark universitetskoppling, samt rekrytera en sjukhusdirektör med mycket stark förankring inom forskning och med ledarskapserfarenhet helst från industri eller annan verksamhet, skulle man signalera en tydlig kursändring.

För att bryta uppgivenheten behöver Ac­kis en genomgående synlig och närvarande ledarskapsstil, utan stuprörsorganisation, som inger vision och hopp. Detta kan åstadkommas på kort sikt medan analysen av vägval tyvärr får göras i vanlig långbänksordning.

Haile Mahteme
docent och överläkare, Akademiska sjukhuset
UNT 18/11 2010