I mitt mångåriga arbete som skolledare både i och utanför Uppsala kommun har demokratiska arbetssätt varit en ledstjärna och en hjärtefråga. Med skollagen som styrdokument har jag arbetat för att både elever, föräldrar och personal ska ges inflytande över de beslut som skolledningen fattar. Mina erfarenheter har då varit att dessa beslut oftast blivit bättre när de berörda fått tillfälle att komma till tals.

Statliga och kommunala styrdokument är, precis som skollagen, tydliga och utgår från vårt lands gemensamma syn på demokrati. Syftet och målbilden med Uppsala kommuns organisation och styrning är sålunda att skapa god dialog mellan kommunen och medborgarna. Skrivningen återfinns detaljanpassad för några av nämnderna.

Sedan i november har jag genom mitt engagemang i demokratifrågor blivit medveten om att kommunnämndernas målbeskrivningar och deras tillämpningar i verkligheten ofta inte överensstämmer. I korthet bygger min kritik på följande ärendes väg.

Artikelbild

| Gunilla Stenkula, konsultrektor och fd rektor vid Lundellska skolan.

I början av november fick jag via min bostadsrättsförening och media veta, att Jan Svenungssons konstverk Den tionde skorsten skulle uppföras i en liten park nära där vi bor. Kulturnämnden hade arrangerat information men inte skapat utrymme för någon dialog. Beslut i frågan togs av kulturnämnden 19 november.

I kulturnämndens uppdragsplan står att den ska bidra till en livaktig och lokal demokrati. I park- och samhällsmiljönämndens programskrift om parker betonas vikten av delaktighet för samhällsmedborgare, tydligast uttryckt: Låt Uppsalaborna vara delaktiga i parkutvecklingen.

I detta ärende anser vi som värnar om vår småskaliga parkmiljö att vi blivit överkörda i en icke-demokratiskt skött process.

Tillsammans med intressegruppen Seniorastolf, har jag därför fram till nu via skrivelser arbetat för att få kommunen att ompröva placeringen av konstverket. Gatu- och samhällsmiljönämndens nuvarande ordförande, Johan Lundqvist (MP) ger oss i huvudsak rätt. I ett svar skriver han: ”I frågor om utformningen av gemensamma utrymmen är det som ni påpekar av stor vikt att de som berörs av beslutet bereds goda möjligheter till dialog. … Det faller sig naturligt att det i ett sådant fall (konstverkets placering)är extra viktigt att noggrant beakta hur de boende och andra berörda ser på den föreslagna utformningen”.

Man kan bara hoppas att denna inställning är representativ för övriga ledande kommunalpolitiker och chefer. Kommunens beslutsfattare har självklart i likhet med skolledare och lärare ett särskilt ansvar för att verka som förebilder för hur kommunikation och inflytande ska fungera i ett demokratiskt styrelseskick.

Men de svar som vi fått från nuvarande kommunstyrelse och tidigare kulturnämnd, via sina ordförande, kan svårligen tolkas på annat sätt än att samråd med berörda före beslut inte är viktigt. Vi kan konstatera att i den här processen har det i varje fall inte fungerat.

I debatten har företrädare som försvarat beslutsgången flera gånger hänvisat till att nämndens beslut är demokratiska, eftersom politikerna är demokratiskt valda. Men hur de valts är naturligtvis inte liktydigt med i vilken utsträckning de sköter sitt arbete i enlighet med demokratiska styrdokument. Ett annat återkommande argument har varit att man inte kan folkomrösta om alla beslut. Men att få göra sin röst hörd är inte liktydigt med folkomröstning eller med att överföra beslutsrätten till medborgarna.

Varför äger den viktiga dialogen mellan kommunens politiker och chefer och berörda kommunmedborgare sällan eller aldrig rum, utom via stora enkäter i långsiktiga frågor?

Beror det på bristande vana, brist på rutiner eller bristande kunskaper i dialog och kommunikation? Mina associationer går till ett skolledaruttalande, ett skämt, på en av de skolor jag arbetat: På den här skolan lyssnar vi på eleverna, när vi kommer ihåg dem. Är det så det fungerar i Uppsala kommun: att lyssna till berörda medborgares åsikter ligger så undanskymt eller sent i beslutsprocessen att det glöms bort?

Kulturnämndens förra ordförande Eva Edwardsson (FP) har långt efter beslutet om konstverkets placering togs, konstaterat att den bästa lösningen hade varit att bjuda in till ett offentligt möte, där alla som ville skulle kunna delta.

Att anordna stormöten kan verka lockande och tidsbesparande. Ett färskt exempel är informationen till eleverna vid Bolandgymnasiet inför nedläggningsbeslutet. Det skedde i form av ett stormöte. Martin Price på Barnombudsmannen gav i UNT 16/4 mötesformen vid det tillfället stark kritik. Ett annat exempel är när projektgruppen för Tiundaskolans ombyggnad i april inbjöd närboende till information. Det mötet deltog jag i och kan starkt kritisera.

Stormöten är en mötesform som kräver kunskaper om hur stora grupper fungerar, detaljplanering innan, och fingertoppskänsla under hela mötet. Ofta måste man välja bort metoden, även om det betyder att informationen behöver ges under längre tid, i mindre grupper och av olika personer. Stormöten, stora grupper, har starka krafter i sig inte minst när det finns många olika och inbördes oförenliga uppfattningar.

Om kommunstyrelse och nämnder menar allvar med innehållet om demokrati och inflytande i styrdokumenten bör de beakta följande:

Planera in redan i början av en projekt- eller beslutsprocess när och hur berörda ska få information och ges tillfälle att göra sina röster hörda.

Utbilda nyvalda politiker och nyanställda chefer. Utbildningen ska innehålla baskunskaper som informationsutformning, men också mer komplicerade kunskaper som hur grupper fungerar.

Det kan ligga nära till hands att som politiker eller kommunal chef, efter samråd enbart med nära medarbetare, fatta beslut i övertygelsen om att man vet vad som är det bästa för verksamheten. Det är tidsbesparande och effektivt. Men en utveckling av demokrati och hållbara beslut kräver någonting annat: tid och en utvecklad förmåga att förklara och lyssna.

Gunilla Stenkula, konsultrektor och fd rektor vid Lundellska skolan