Den europeiska unionen tillkom i ruinerna efter Andra världskriget. Grunden är jämlikhet, frihet och fred, enighet mot våld, krig och förtryck.

Detta är lika aktuellt varje dag, men just i dag är dessutom ett minnesmärke.

När människors liv och frihet tas från dem måste motståndets politik ge dem återupprättelse. Detta kräver att vi vet, och att vi minns.

Ett minne kom till liv i ett arkiv år 1985. Då hittade en Harvardforskare noteringar från ett av Adolf Hitlers tal: ”Vår styrka ska finnas i vår snabbhet och skoningslöshet”, läste forskaren. ”Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?”

Orden syftar på morden på mer än en miljon människor, nu hundra år tillbaka i tiden. Assyrierna dog i sina byar, armenierna under långa dödsmarscher.

Efter armenierna och assyrierna följde mer död.

Hitler mördade judar, romer, funktionshindrade och homosexuella.

Därpå följde folkmord orkestrerade av Mao, Stalin, Kambodjas röda khmerer och senare Saddam Hussein. Och det som inte fick ske i Rwanda och Srebrenica var alls inte länge sedan.

Det otänkbara följs ofta av medveten och kompakt tystnad.

När vi hör tystnaden är det redan för sent. En larmklocka måste ringa redan när människor pekas ut som hot, när de upphör att vara människor. För varningarna finns där. Judarna utmålades som råttor. Muslimer som grisar. Tutsierna i Rwanda som kackerlackor. Varje gång visade det sig ödesdigert.

Villfarelser. Folkmord. Tystnad. Minns detta.

Vår europeiska union är på norra halvklotet stark medicin mot ofrihet, krig, förödelse och stridigheter.

I länderna omkring oss är dock världen år 2019 långt från vaccinerad mot mord och förtryck. Terrorrörelsen Islamiska Statens mål är att helt förinta yazidier i Irak och Syrien. I Myanmar förnekar regimen att de utsätter rohingyer för folkfördrivning, omfattande tvångsförflyttning och folkmord.

Hur kan detta otänkbara upprepas? En avgörande del av demokratins framtid ligger i att känna igen, och att aldrig glömma. Okunskap lyfter ju fram mörkret och villfarelserna. Tystnaden hjälper mörkret att komma undan.

Villfarelser. Folkmord. Tystnad. Därför åter till vårens Europaparlamentsval.

I skolor och över hela den europeiska unionen kan kunskap och källkritik förhindra att historien upprepar sig.

Vi liberaler lade till Förintelsen och Gulag i skolans läroplan. Nästa steg måste vara att lägga till Seyfo, Srebrenica och Rwanda.

Vårt eget land måste delta i arbetet mot förtryck och våld, men också fördöma de folkmord som är och de som varit.

Det är också avgörande att varje människa får verktyg att stå emot vilseledning och förtryck. Risken är annars att vi andra agerar på någon annans bild av verkligheten, ända tills den blir vår sanning. Dessa bilder finns redan i svenska alternativa medier, och deras påverkan går inte att bortse från.

Framtiden skapar vi tillsammans. Vi måste förstärka och fördjupa Europas säkerhets- och utrikespolitik, så att alla länder talar med en röst om människovärde och demokrati.

Tillsammans kan vi bättre medla i konfliktområden – enkelt sagt är ju denna union en mäktig demokratikämpe, ett samarbete som förebygger att historien återupprepas.

Förintelsens minnesdag är en tung och viktig dag, men den får inte vara den enda. Dagen därpå, varje dag tjugo år framåt i tiden beror alla på vårt Europaparlament, på regeringar, riksdagen, samarbete över gränser, på bra lärare, föräldrar, bibliotekarier och på oss var och en.

”Vem kommer i dag ihåg?” stod det i anteckningarna från Hitlers tal. Vårt svar är ovillkorligt: Vi får aldrig glömma.

Vi måste lära, minnas och vaka över varandra, ända tills dess det ofattbara aldrig kan hända igen. En obändig motståndets politik.

Lina Nordquist, riksdagsledamot (L) Uppsala

Joar Forssell, ordförande Liberala ungdomsförbundet (LUF)

Anton Johansson, ordförande Liberala Studenter (LS)

Ulla Lovcalic, ordf LUF Uppsala

Elin Olofsson, ordf LS Uppsala