Nyligen hyllades Olof Palme i tv, ”Palmes hemliga agent”, för sitt stöd till befrielserörelserna i södra Afrika. Den politiken hade påbörjats av Östen Undén redan på 1950-talet. Undén oroade sig för att de avkoloniserade staterna i Afrika skulle hamna under Sovjet, vilket skulle störa Sveriges neutralitet i Europa. De nya staterna skulle stödjas i deras försök att hålla sig utanför stormaktsblocken. Denna linje prövades först i Algerietkonflikten 1952–64.

Sverige bröt med Frankrike och röstade i FN mot fransmännen.

Dessutom stödde Undén befrielserörelsen FLN med stipendier till algeriska studenter för att underlätta uppbyggandet av ett sjävständigt Algeriet.

Det blev början till det svenska biståndet och Undén-Palme-linjen, som blev framgångsrik.

Den var inte okontroversiell. Säkerhetstjänsten såg FLN som en hantlangare åt Moskva medan flera militärattachéer på UD betecknade FLN som en genuin befrielserörelse, som kämpade för självständighet. Samma inställning hade DNs utrikeskorrespondent Sven Öste, som besökte gerillan under kriget.

Göran Persson bröt med Undén-Palme-linjen med sin lismande utrikespolitik gentemot Frankrike och tillät inte Palmemannen Pierre Schori att bli utrikesminister, utan där sattes mer följsamma och menlösa figurer.

Detta ledde till overksamhet vad gäller den nuvarande kampen för befrielsen av Europas sista koloni i Afrika, Västsahara, som sedan 40 år illegalt ockuperats av Marocko med massivt stöd av EU. Flera försök har gjorts inom den socialdemokratiska rörelsen att stödja befrielserörelsen Polisario, senast med kongressbeslut att Sverige skall erkänna Västsahara och även riksdagsbeslut.

Men det går trögt på UD, antagligen beroende på att några element på tjänstemannnivå arbetar för Marockos intressen.

Med beslutet att erkänna Palestina återknyter SAP till Undén och Palme, vilket borde öppna för ett erkännande av Västsahara. Några folkrättsliga hinder finns ej.

Wallström har den svenska opinionen bakom sig, med folkrörelse-Sverige och även allianspartier, utom moderaterna som aldrig ställt upp för Afrikas befrielse. Dessutom FN, Internationella domstolen och den folkrättsliga expertisen.

Sverige borde kunna få stöd av Finland, som firar 100 år av självständighet om två år. Även Norge som i år har varit självständig i 110 år. De borde förstå värdet av att vara suveräna stater. Möjligtvis kan det ge de baltiska länderna råg i ryggen att erkänna Västsahara. De har ju själva varit ockuperade av en grannstat i nästan 50 år. Det skulle ge större trovärdighet åt deras försvar av självständigheten gentemot Ryssland.

USA:s stöd till Marocko baseras ironiskt nog delvis på att sultanatet Marocko var den första stat, som erkände USA 1775 efter befrielsen från den brittiska kolonialismen.

Sverige lärde sig en bra läxa i början av 1900-talet då Norges och Finlands suveräniteter erkändes. Det har lett till ett lyckosamt samarbete till välsignelse för alla, baserat på positiv respekt för varandra.

Marocko oroar sig för att Sverige är på väg ett erkänna Västsahara och hotar med att bojkotta svenska företag i landet. Denna utpressningsmetod har gamla anor, då bland annat Marocko på 1500–1700-talen tog svenska sjömän som slavar och gisslan och krävde Sverige på lösensummor.

I debatten förekommer argumentet att Marocko bidrar till stabiliteten i nordvästra Afrika. Det är lögn. Ockupationen av Västsahara saboterar samarbetet i regionen mot terrorismen. Man måste se det långa perspektivet och inte stirra sig blind på en skenbar stabilitet, som oftast leder till instabilitet. Egypten, Libyen och Tunisien var också stabila diktaturer. Den marockanska stabiliteten underhålls av ständiga brott mot mänskliga rättigheter, folkrätten och demokratin och är på detta sätt bräcklig.

Ingvar Flink

fil doktor i historia