Vårvinter, tända ljus och tomma gator. Att själv välja att vara ifred är underbart, men påtvingad ensamhet och isolering är tvärtom att av de hårdaste straff vi människor kan tänka oss.

Det är också ett faktum att vi svenskar lever ensammast i världen.

Vi är inget ensamt folk, men för alla är ensamheten inte självvald. Många människor lever isolerade alldeles nära oss andra, och varje år dör många hundra människor i total ensamhet i vårt land, utan att någon ens saknar dem. 105 människor i Göteborg ifjol. 237 i Stockholm. Inga vänner eller anhöriga stod att finna. Var femte människa som dör på sjukhus dör alldeles ensam. Åtta av tio anhörigvårdare känner sig ensamma även i tvåsamheten.

Artikelbild

150 000 personer i Sverige har bara kontakt med andra människor någon eller några gånger i månaden. Detta är allvarligt. Isolering tillhör ju de värsta straff en människa kan dömas till. Det är torftigt att tvingas leva ensam mot sin vilja. Och ofrivillig ensamhet bryter ned oss, gör oss sjuka.

En sammanställning av 148 olika forskningsstudier visar att ofrivillig ensamhet skadar oss lika mycket som rökning och fetma.

Ensamma söker oftare sjukvård, dör oftare i förtid, blir deprimerade, får svårare att försvara sig mot bakterier och virus och blir känsligare mot smärta. De som dagligen har en anledning att lämna sitt hem har lägre dödlighet, och den skillnaden kan inte förklaras av att seniorer som stannar hemma är sjukare redan innan.

Vi måste byta ensamheten mot gemenskap.

Artikelbild

Hälso- och sjukvårdslagen ska tydligt stadga att ingen ska behöva dö ofrivilligt ensam, och ingen ska behöva leva ofrivilligt ensam.

Vi liberaler har yrkat i Sveriges riksdag att en nationell strategi ska tas fram mot social isolering. Strategin behöver omfatta allt från vård och omsorg, stadsplanering, transporter och kultur, till civilsamhälle och näringsliv. Vi vill också öka hela landets kunskap om ensamhet, både genom kunskapsunderlag från Socialstyrelsen och genom forskning och projekt av andra aktörer.

En starkt vapen mot ensamhet är arbete. Ett arbete ger viktig social gemenskap, och de av oss som vill måste därför få behålla sitt jobb så länge vi vill och orkar. Civilsamhället har en viktig och dubbel roll att fylla, både för att engagera människor i volontärarbete och föreningsliv och för att hjälpa och stötta utsatta människor med måltidssällskap, aktivitet och samtal.

Vi tror att frivilligorganisationernas arbete skulle stärkas av närmare samarbete med sjukvård och äldreomsorg och genom ett återinfört skatteavdrag för gåvor.

Fler behöver kunna flytta in i trygghetsboende, kollektivboende eller generationsboende, för att behålla sin självständighet och samtidigt få social samvaro och hjälp. Skatte- och byggregler behöver underlätta för sådana boenden. Reavinstskatten behöver dessutom sänkas, taket i bostadstillägget höjas och sociala behov vägas betydligt tyngre i kommuners bedömning när en människa ansöker om äldreomsorg.

Ensamhet är farlig när den drabbar oss människor, och därför är det hög tid att minska den. Som förtroendevalda är det vårt ovillkorliga ansvar att inte sitta overksamma. Mycket behöver göras, och det nu: ensamma människor har inte tid att vänta.

Lina Nordquist, riksdagsledamot (L), socialpolitisk talesperson

Barbro Westerholm, riksdagsledamot (L), äldrepolitisk talesperson